blir nästan lite knäsvag

18 september 2010

Senaste nyhetsbrevet från Metropolitan damp ner i inkorgen häromdagen, med en del promo-bilder från deras nya Ring. Wowowowow, säger jag bara.

Nog är det lite svårt att känna igen Bryn Terfel och Deborah Voigt som Wotan och Brünnhilde. Äntligen är det kanske dags för en häftig fantasyinspirerad uppsättning.

Inte långt kvar nu till den 9 oktober, då kommer jag att vara bänkad för digivisningen.

 

Jussi Björling och Elektra från Kungliga operan

Idag är det 50 år sen Jussi Björling gick bort. Jussi och Birgit Nilsson är nog de största internationella kändisar vi har bland svenska operasångare, även om det finns många fler som har varit stora internationellt.

Här sjunger han Tonerna.

Vi var inte särskilt många som hade tagit oss för att se Elektra från Operan igår. Uppsättningen hade nypremiär för säsongen, och sparkade också igång säsongens digitalsändningar. Jag har aldrig hört något av Richard Strauss, så jag var lite tveksam. Jag fruktade att det skulle bli mycket disharmoni och musik man inte kunde njuta av. Det jag kan säga om musiken är att den var otroligt intensiv, men ändå melodiös. Det är inte en opera jag skulle sätta på min spotify-iista, men när jag satt där och lyssnade rycktes jag ändå med i hela förloppet.

För regin stod Staffan Valdemar Holm, och hela operan utspelas framför en röd väg, i mitten finns det en öppning som leder in i en korridor. Den snåla scenografin gör att det hänger mycket på sångarna att kunna gestalta väl, och de gör de. Katarina Dalayman som Elektra är en strålande skådespelerska, och även om hon var lite blek sångmässigt en bit in i operan, kanske laddade hon bara för slutet, så är det underbart att se henne. Kvällens största behållning var nog ändå Emma Vetters Krysothemis. Jag var ju inte särskilt imponerad av henne som Rosalinda i Läderlappen, men här i en tyngre och mer dramatisk roll är hon betydligt bättre. Hon ska nog koncentrera sig på det och hålla sig borta från komedi i fortsättningen.

Jag var också otroligt förtjust i Bente Lycke Möllers kostymer. Underbara knäkorta, plisserade, lätta och draperade klänningar för alla utom Elektra som gick omkring i en svart långärmad och fotsid klänning, som bara var urläcker i sin enkelhet.

Slutomdömet blir att jag var glad att jag såg den, musiken var medryckande och uppsättningen spännande, men det är kanske inte en opera jag kommer att rusa ut och köpa biljetter till i framtiden.

Betyg 3/5 dysfunktionella famljer

 

Läderlappen, Kungliga Operan 2010

11 april 2010

Så var det då dags att se Läderlappen. Jag gillar operetten, och jag ska väl direkt säga att jag har alltid med mig Glyndebournes uppsättning i bakhuvudet, med en strålande Thomas Allen som Eisenstein och Malena Ernman som Orolfsky. Riktigt den höjden når inte den här uppsättningen. Sångarmässigt finns det inte så mycket att klaga på, men problemet med operett är ju att man bör ha någon form av talang för komedi, och det verkar det dessvärre vara många som inte har. Tydligast märks det dessvärre hos kvinnorna, Emma Vetters Rosalinde är underbar så länge hon sjunger, men det blir stelt när hon ska prata och agera. Här märker man också Loa Falkmans vana vid att vara artist på scen, hans Eisenstein är riktigt rolig faktiskt. Jan Malmsjö gör en ok tolkning av Orlofsky, och att det bara blir ok beror nog mer på vad han har att jobba med i rollen och regin, snarare än att det är hos honom felet ligger. Hans Chancun a son gout blir dock en besvikelse, men det beror också på att texten har översatts till att bara handla om att han vill ha unga män. Nja, riktigt rolig blir inte uppsättningen mer än när Helge Skoog kommer in och briljerar som Frosch mellan akt II och III, då blir det äntligen tillfälle till högljudda skratt.

Scenografi och kostym var nog genomgående det bästa på uppsättningen, som var flyttad till Cannes på 1920-talet. Däremot tycker jag regin saknar en del saker, bland annat hoppades Eisensteins/Renards konversationer med Franke/Chagrin helt över, och där har jag sett många roliga exempel i andra uppsättningar. Det känns också som att uppsättningen aldrig riktigt knyter ihop säcken, allt dränks bara i en stor champagneflod. Med ett så glatt tillslag så hade det känts bättre om det blivit någon klarhet i om Gabriel och Rosalinda lappar ihop sitt äktenskap eller inte. Ja, ett lyckligt slut helt enkelt.

Av mig så får uppsättningen 2,5 av 5 välfyllda champagneglas.

Hade ni inte möjlighet att se uppsättningen så får ni nog chansen senare i år, Svt spelade nämligen in hela alltihop, så det är nog bara att ha lite tålamod så dyker det upp som en veckans föreställning.

Ett påskägg med lite smått och roligt

1 april 2010

I dagens tidning var det ett stort reportage om att Jussi Björling-jubileet kommer att bli av. Det har varit problem med finansieringen, men tack vare privata sponsorer så kommer nu Borlänge kommun att slå på stort året som kommer. Ärligt talat är jag lite osäker på exakt varför det är jubileum, men jag tror att det är 100 år sen han föddes. I Sverige är Jussi en aning okänd, men internationellt är han en av de stora tenorerna genom tiderna, och det är kul att det nu kommer att bli rejält uppmärksammat.

Firandet börjar redan i år, med konserter i Stockholm, och att La Bohéme på Opera på Skäret är tillägnat honom. Nästa år blir det ännu fler konserter, boksläpp och skivor. Man har förhoppningar på en Björling-konsert i Dalhalla, och att även samla ihop alla de Björling-stipendiater som fortfarande är aktiva (ca 10 stycken). Även Peace & Love-festivalen kommer att ordna en Björling-konsert. Här hade man hoppats att Lars Cleveman skulle komma med sitt rockband De dummaste (är man nyfiken så kan man söka på youtube). Dessvärre är han tydligen redan uppbokad för Tannhäuser i Bayreuth då, och det är väl förklarligt att han prioriterar det.

Lite annat:

Kungliga Operan livesänder Läderlappen på lördag den 11 april kl. 15.00. I rollerna syns bland annat Loa Falkman, och Helge Skoog kommer att vara Frosch. Det är även Helge Skoog som kommer att sköta mellansnacket för åskådarna. Jag jobbar till 14.30, men med en snabb rusch ner från Falu gruva och till Folkets hus i centrum ska det nog gå att ordna.

Sen är jag bortrest de kommande dagarna. Det är en liten utflykt till Tyskland som står på tur, senast jag var där så hade jag ju turen att ramla på Siegfried från Valencia, men den här gången räknar jag med att jag kommer att vara för upptaget med annat för att ha tid att kolla in tv-programmen.

Sen har jag lagt till en tag till, nämligen livesändning, jag får se om jag går tillbaka och sätter den retroaktivt på poster som handlar om det.

Glad Påsk på er allihopa

 

TV och livesändning

24 mars 2010

Den som mot förmodan läser det här tidigt på morgonen kan få tipset att fyrans nyhetsmorgon har som artist mezzosopranen Katija Dragojevic, som sjuger ur Figaros bröllop, bland annat 7.25 och 9.20.

Sen är det återigen dags för livesändning från Met nu i helgen. Det är Hamlet av Ambroise Thomas som står på repertoaren, och sjunger gör bland annat Natalie Dessay och Simon Keenlyside.

För den som vill få ett smakprov kan lyssna här när Natalie sjunger Ophelie.(inte samma uppsättning dock tror jag)

 

Simon Boccanegra, Metropolitan 2010

7 februari 2010

Igår var jag alltså och såg en liveutsändning från Metropolitan för första gången. Jag var faktiskt förvånad över att Dalateaterns stora scen var i stort sett utsåld. Medelåldern var dock rejält hög, jag sänkte den väl med 30 år eller något sånt. Att se opera på storbild fungerade verkligen bra, det var lite obalans i ljudet ibland, orkestern hade en tendens att överrösta sångarna när de skulle sjunga piano. Upplevelsen som sådan var dock väl värd pengarna, och jag kommer nog att försöka att gå fler gånger.

Nu till själva föreställningen.

Handlingen i Simon Boccanegra kan ni läsa om här, där jag gick igenom den i min nedräkning över de 100 bästa operorna. Det var den posten som faktiskt gjorde mig nyfiken på operan över huvud taget. Affischnamnet för föreställningen var att Placido Domingo skulle göra Simon Boccanegra, en barytonroll. Jag blev dock väldigt glatt överraskad när det visade sig att en av de andra huvudrollerna sjöngs av James Morris, som ju har hållit på i stort sett lika länge. I pausen skämtade de om att de sjungit tillsammans för första gången 1965, och att de brukar vara fiender, förutom i Valkyrian där de är far och son (Wotan och Siegmund), men det slutar ju ändå med att den ene dödar den andre. Dessa två sångare hade jag stora förväntningar på redan innan, och de uppfyllde dem med råge. Avslutningen på första akten fick det verkligen att gå kårar längs ryggen, den var så mäktig.

Överlag ska sägas att handlingen, precis som vanligt i en Verdi-opera, kräver att man bortser från en hel del ologiska saker, men det uppvägs ju genom musiken. Det jag dock verkligen gillade var att karaktärerna var så mänskliga, det fanns inga riktiga hjältar eller skurkar, de var bara på olika sidor i den politiska kampen.

Om Domingo och Morris uppfyllde förväntningarna så var Adrianne Pieczonka som Amelia en av kvällens verkliga höjdpunkter. Hennes röst och scennärvaro var otrolig, och jag är verkligen nyfiken på att se henne i fler roller. Marcello Giordani som Gabriele var en ”typisk” tenor, vacker röst men ingen skådespelare att tala om.

Uppsättningen i sig var tyvärr ganska tråkig; stel och traditionell. Det skulle verkligen vara spännande att se vad en modernare tolkning skulle kunna göra av den här politiska intrigen.

Betyget blir

4 av 5 överdådiga kostymer (skulle ha kunnat bli en femma om det varit en intressantare regi