Sammanfattnin av 2009

3 januari 2010

Nu några dagar in på det nya året är det väl dags att se tillbaka på 2009 och vad som hände då.

Jag går igenom årets poster och här är några axplock:

Konserter – live. Det började med nyårskonsert med Pers Anna Larsson. En trevlig konsert med en del vackra stycken, och lite vågade val. Årets andra konsert blev Malena Ernman i Dalhalla – fullständigt strålande och otroligt roligt.

Operor – live. Det blev bara Trollflöjten som jag fick möjlighet att se live i år. Men vilken uppsättning. Dalhallas uppsättning var inte felfri, men uppfyllde alla mina förhoppningar. Överlag har 2009 varit ett bra år för den som gillar Trollflöjten, omtalade uppsättningar i Dalhalla, Roskilde och Göteborg. Jag skulle verkligen vilja se Göteborgsuppsättningen, och vem vet det blir kanske Dalhalla i sommar igen.

Operor – inspelade. I år har jag verkligen förlängt min lista på operor som jag har sett uppsättningar av, detta tack vare två saker: Metplayer och Månadens Föreställning.

Månadens föreställning har Svt satt igång och den sista lördagen visar de en uppsättning från scen, inte bara opera. Det gav mig möjlighet att se exempelvis La Fille du Régiment, Askungen och Semele, men jag missade Falstaff som sändes på annandag Jul. Jag har ibland klagat över att Svt inte sänder opera längre, vilket trots allt är det sätt jag tror man kan få många att upptäcka opera med, men det rättade de till med råge under 2009. Jag hoppas verkligen att det kommer att fortsätta framöver.

Metplayer fick jag ett tips av en vän som sa att Metropolitan Opera la ut alla sina inspelade operor på webben, och att de skulle ha en helg när man fick prova gratis. Just den helgen hann jag inte mer än att se en föreställning, men sen jag upptäckt att varje gång man registrerar ett konto så får man prova på gratis har det blivit två veckor med operamaraton. Det är kanske inte det mest optimala sättet att uppleva opera, men det fick mig att se operor som jag nog inte skulle ha vågat köpa en dyr biljett för att se.

Min lista över operor som jag sett går upp till 40 verk, fördelade på 73 uppsättningar.

Sångare under året
Det gamla gardet snodde showen, två gånger på samma år, när det första Birgit Nilsson Prize delades ut, och det var Placido Domingo som fick det.

En röst som jag inte har skrivit om tidigare, men som jag blev väldigt förtjust i när jag lyssnade till Orphei Drängars nya jul-CD är sopranen Ida Falk Winland, som vann det svenska solistpriset 2008. Med tanke på att OD har haft en förmåga att spela in skivor med sångare som sen gör stor karriär kan det nog bli intressant att följa vad som händer med henne.

Två röster som tystnade i november var Elisabeth Söderström och Erik Saedén. Svt har visat två väldigt fina porträtt av dem nu i veckorna, ta chansen och se dem på Svt play innan de försvinner. Änglakörerna har fått en rejäl förstärkning.

Sen är det väl så att ska man sammanfatta operaåret 2009 är det väl en person som lyser klart starkast: Malena Ernman. Tittar jag tillbaka till mina poster har jag en lite notis hösten 2008 om att hon ska var med i melodifestivalen, och att det kan bli kul, sen den 20 februari 2009 har jag plötsligt tre poster, alla med stigande förvåning över hur bra det gick. Ja, nog slog La Voix igenom i stugorna, och det ledde ju också till att opera fick en liten nytändning. Det blev succé när Kungliga Operan sände ut Askungen med henne i huvudrollen, och Svt hakade på och visade den också som månadens föreställning. Hennes skiva, med hälften pop och hälften opera, såldes i massor och hennes turné över landet gick för fulla hus. Att se henne i Dalhalla var nog den roligaste upplevelsen under året, även om platserna blev dåliga eftersom jag aldrig kunde tro att en operakonsert skulle sälja ut så snabbt.

2010
Så vad händer under 2010? Jag vet faktiskt inte. Jag har inga direkta planer på varken operor eller konserter, även om jag hoppas få möjlighet att gå på karaokekonserten med Malena nästa torsdag, och jag tänkte nog äntligen ta mig för och gå på en live-utsändning från Met. Jag är lite sugen på Simone Boccanegra som visas i februari.

Ett mål är att iallafall bli färdig med min genomgång av de 100 bästa operorna.

God fortsättning

100 bästa operorna

15 april 2009

Jag hittade en länk med en lista på de operor som någon har valt ut som de 100 bästa. Vet inte riktigt på vilka grunder dock. Jag har sett ca 20 av dessa operor, i helhet, och 5 av topp 6. Precis som min youtube-lista i höstas tänkte jag att det kan vara kul att gå igenom listan och posta något om dem. Kanske blir man också sugen på något som man inte har sett än…

Regietheater och musikaler

13 april 2009

Helgens JCS-fördjupning fick mig att titta runt på en del forum på nätet som behandlar JCS. Klart är att de alla älskar filmen från 1973, och råkar man säga något positivt om Glenn Carter eller uppsättningen från 2000 får man en värre hop på sig än om det var 1999 och man hade sagt att Jar Jar var en trevlig karaktär. Det fick mig också att tänka på en idé jag har haft länge i bakhuvudet, och det är ”är musikaluppsättningar en stelnad konstform?”. Nu ska jag ärligt säga att det är väl 15 år sen jag var på en musikal live senaste, så det här intrycket har jag fått mest från recensioner och reklam för uppsättningarna. För mig verkar det lite som att, med undantag för musikaler bygger på redan existerande musik som ”We will rock you” eller ”Mamma Mia!” så håller det på att bli en etablerar kanon med vissa musikaler som spelas väldigt ofta. Precis som du har i operavärlden där det är en del stora operor som väl går att hitta i stort sett jämnt på någon scen. Dessa musikaler sätts också upp på i stort sett samma sätt. ”The phantom of the opera” är alltid i 1800-talets Paris, ”West Side Story” är jämnt i 1950-talets USA och så vidare. För att anknyta till JCS så är det många som verkligen verkar ogilla när den sätts up på något annat sätt än om det vore i 30-talets Palestina.

Vore det dags att det kom in någon med de idéer om regietheater som väl är i stort sett förhärskande inom operavärlden. Nu är det väl bara på Drottningholm man försöker sätta upp operor på samma sätt som när de skrevs. Ibland kan det visst gå för långt, jag gillar verkligen nytolkningar men jag kan inte säga att jag är stormförtjust när allt utspelar sig inom totalt kala rum. Frågan är också om en sån utveckling för musikaler skulle göra det lättare för dem att överleva när musiken som spelas inte är så mainstream längre? En annan sak är ju om publiken verkligen skulle tolerera en total omtolkning av ett känt verk. Än idag pratas det ju om 100-årsringen bland Wagnerianer, och i allafall JCS-fansen verkar ha svårt att acceptera några andra tolkningar än den som gjordes i början av 1970-talet.

Det skulle vara intressant om någon som har större koll på musikaler tycker jag är helt ute och cyklar eller inte.

Jesus Christ Superstar

11 april 2009

Jag brukar inte skriva om musikaler, men JCS räknar jag som en rock-opera, så jag gör ett undantag. Anledningen är att det är påsk, och idag har det nästan blivit överdos av JCS, först visade Svt 1 filmatiseringen från 1973, och sen sände P2/P4 Malmöoperans version, den med Ola Salo.

Vi börjar med filmen.

För många som gillar JCS är det filmen från 1973 som är den ultimata versionen, det är helt enkelt så JCS ska göra. Personligen har jag väldigt svårt för den. Det är helt enkelt för mycket hippies som hoppar runt, jag har svårt att se bortom det för att istället koncentrera mig på handlingen. Det finns en del snygga kameravinklar och klippningar, men det döljer inte att det känns mer som Woodstock än Jerusalem. Jag har också väldigt svårt för Ted Neely som Jesus. Han går omkring och verkar så kall och fanatisk, jag skulle helt enkelt inte bli förvånad om han tackade ja till Simons förslag att använda sina anhängare för att göra väpnat uppror mot Rom. Däremot ska sägas att han gör en otroligt bra Getsemane, där passar kameraarbetet och hans röst perfekt. Jag blir alltid berör när jag ser hans Getsemane, det kommer jag också ihåg att det var mitt starktaste intryck när jag såg JCS första gången, vilket var på en musiklektion i fyran.

Totalbetyget blir ända bara 2/5 silverpenningar. Vill jag se JCS väljer jag mycket hellre versionen från 2000.

Så Malmöoperans uppsättning.

Jag är forftarande lite ledsen att jag inte lyckades ta mig ner till Malmö för att se den. Nu när jag sitter och lyssnar på den blir jag ännu mer ledsen. Musikaliskt är den ypperlig och Ola Salos svenska text är otroligt bra. Det märks att det är en översättning av någon som är väl förtrogen med orginalet, inte bara får betalt för att göra en översättning. Den enda fria tolkning Salo har gjort är under den sista måltiden, lärjungarnas dryckesvisa. Här har mycket av dryckesvisan försvunnit, istället förtydligas lärjungarnas oro och även deras avundsjuka på Judas. Ola Salo gör en underbar Jesus och Patrik Martinsson Judas är också otroligt bra. Egentligen är den enda tveksamma rösten Åsa Fång som Maria Magdalena. Det är inte så mycket att hon sjunger dåligt, men däremot så är den inte alls känslosam utan det känns mer som att hon bara sjunger igenom sångerna, som om det vore en sånglektion eller något. Jag kommer nog att köpa CD:n som väl har släppts nu, och jag är ledsen att de inte valt att göra en DVD av den.

4,5/5 lulliga lärjungar.

 

Le Nozze di Figaro (Glyndebourne 1973)

9 april 2009

Som jag nämnde när jag lånade den här DVD:n anade jag att den var gammal, det var dock först när jag satte den i spelaren och förtexterna kom upp som jag insåg att den var ända från 1973. Detta gjorde att det enda namn jag kände igen var Kiri Te Kanawa som Grevinnan.

Det var en otrolig traditionell uppsättning, vad det gäller kostymer, scenografi, ja det mesta. Den gjorde också tydligt att det var en fortsättning på Barberaren i Sevilla, eftersom alla karaktärer presenterades under ouvertyren tillsammans med en förklaring av de hade haft för sig tidigare. Det är ändå något märkligt om man går tillbaka till kostymerna, fastän de väl ska föreställa 1700-tal, så syns det att de är gjorda på 1960- eller 1970-talet. Figaro själv springer till exempel runt med en väst som bara fick mig att tänka på gamla, murkiga gillestugor med bruna medaljongtapeter.

Sångmässigt och skådespelarmässigt är den ok. Det största intrycket gör Greven, spelad utav Benjamin Luxon, i första akten är det i stort sett han som gör det intressant att se på operan. De andra sjunger bra, men det är lite ”stå-rakt-upp-och-ner-och-sjunga”, som jag tycker är tråkigt. En annan som gjorde ett stort intryck var Frederica von Stades Cherubin. Tråkigt regisserad, men med ett så innerligt uttryck att man verkligen trodde på alla hans kärleksproblem.

Överlag är det en bra grunduppsättning, den ger inga extra ryck i ansiktsmusklerna, men den visar väl en ganska bra hur Figaros Bröllop har sett ut under större delen av dess historia.

3/5 konspirerande tjänarinnor

 

Peter Grimes på Norrlandsoperan

18 mars 2009

Det var premiär i helgen tror jag. Peter Grimes är en totalt nattsvart opera av Benjamin Britten, om livet i en engelsk fiskeby där Peter Grimes misstänks för att ha orsakat sin lärlings död. Jag har inte sett eller hört den själv, men vad jag förstår går det lätt att tolka in en hel del pedofili och paranoia i den också. Ingen trevlig historia alltså.

Här är lite recensioner:
DN: Vass och skällande aggressivitet med lyriska stunder. En förvånansvärt ljus historia.
SvD: regissör och scenograf eftersträvar något annat än realism, men ibland blir det oklart vad.
Expressen: Elände, sa damerna. Det låter så tråkigt. Kalla det hellre en elegi. En stark sådan. Över individens utsatthet.

Alla verkar vara eniga om att sångarna är bra, särskilt Michael Weinius som Peter Grimes. Uppsättningen är en fortsättning på Norrlandsoperans sydafrikanska samarbete, så därför finns det även en hel del sydafrikanska solister i rollistan.

 

Man kan ju drömma

17 mars 2009

Nu har lite mer detaljer om La Scalas uppsättning av Ringen blivit offentliga. Den kommer att göras 2010-2013, fullständiga cykler 2013.Den dirigeras Daniel Barenboim och regisseras av Guy Cassiers. Jag vet inte vad Cassiers har gjort tidigare, men Barenboim är ju i stort sett en garanti för en storslagen Ring.

Här kommer sångarna också:

Wotan – René Pape (jag tror inte jag behöver kommentera det vidare [face_drool] )
Brünnhilde – Nina Stemme (hon har gjort några Brünnhilde tidigare, men själv har jag bara hört henne som Sieglinde och Isolde, något som lockar till mer)
Sieglinde – Waltraud Meier (tidigare rykten sa att hon skulle göra Brünnhilde, men nu blir det Sieglinde istället. Jag har inte hört tillräckligt, men det verkar som hon är den mest populära Sieglinde i världen just nu)
Siegmund – Simon O’Neill (han sjöng Tamino i Salzburgsfestivalens uppsättning av Trollflöjten 2006, jag har den på DVD och trodde jag hade gjort en riktig recension på den, men jag har bara postat några korta intryck. Får åtgärda det snarast. Iallafall mitt intryck av O’Neill var att han var en bra sångare, men en ganska stel skådespelare)
Siegfried – Ian Storey (har aldrig hört talas om honom, så jag kan inte säga någonting).

Att se den här uppsättningen av Valkyrian, som inleder säsongen 2010-2011, vore riktigt häftigt. Någon som vill donera en flygbiljett till Milano och en biljett till La Scala? Alternativt Berlin, uppsättningen sker i samarbete med Berlin Staatsoper så den kommer väl dit också, inga datum färdiga än.

Som sagt drömma kan man ju, och tills vidare lyssna på det här youtube-klippet där René Pape sjunger ”Leb wohl….”