Borde ha postat för länge sen

29. mars 2008

Jag har inte posta på länge nu, men ska försöka sparka lite liv i det här nu. En av anledningarna till att jag inte posta så mycket är att jag varit riktigt förkyld. Med riktigt förkyld menar jag ”inte ta sig upp ur sänge på en vecka”-sjuk. Vad gör jag då när jag inte klarar av att lyfta huvudet på en hel helg? Naturligtvis tar jag fram mina operor jag har på DVD, särskilt bra eftersom det går bra att blunda sig igenom mycket när man inte orkar använda ögonen. Jag kom igenom Valkyrian, Siegfried och de två första akterna av Götterdämmerung innan jag tillfrisknade. Eftersom jag ändå inte var helt vid medvetande när jag såg dem så tänker jag inte recensera Siegfried och Götterdämmerung förrän jag har sett om dem. Valkyrian har jag dock sett så många gångar i den här uppsättningen, så nu tycker jag det är dags för en recension av den.

Valkyrian är min favorit av delarna i Ringen, och den hamnar på andraplatsen om jag ska sortera mina favoritoperor. Redan från de första tonerna i förspelet rycks man med i den storm som byggs fram i orkesterdiket, när sedan Siegmund ramlar in på scenen är man redan fastklistrad. Hela första scenen är i stort sett ett kammardrama, med två älskande och den misstänksamme maken i huvudrollerna. Siegmunds och Sieglindes trevande för att känna igen varandra, och bli hopplöst förälskade, är enligt min mening också det bästa som Wagner har skrivit. För att komma in på själva den här uppsättningen så är Siegmund imponerande, med en Sieglinde som kanske inte riktigt klarar av att matcha sin tvillingbror/älskare. Här kommer nog en del av regin och scenografin in i bilden. Sieglinde är visserligen en kuvad hustru, men hon är ändå också dotter till Wotan, här blir hon en aning för svag för att man ska kunna tro att hon verkligen är beredd att fly med Siegmund.

I andra akten tas vi till ett helt annat slags kammardrama, det som utspelar sig mellan Wotan och Fricka, med Brünnhilde som åskådare. Scenografiskt har vi också tagit oss tillbaka på den tomma scenen, den första akten utspelade sig helt klart inomhus. Precis som i Rhenguldet svarar dock Fricka för den svagaste insatsen, det blir heller aldrig något riktigt liv i scenen mellan henne och Wotan. En scen som borde glöda när de kämpar om vems kämpe som ska gå segrande ur striden. Efter den inledande scenen kommer dock en storslagen scen mellan Wotan och Brünnhilde (John Tomlinson och Anne Evans). Det är de två som gör hela den här versionen av Ringen värd att köpa, och här får de spela ut mot varandra på ett sätt som ger en gåshud, och då vet man ändå att det blir ännu bättre i slutet av tredje akten.

I andra akten förekommer också något av det märkligaste som sker med scenen. Vid ett tillfället slår Wotan sitt spjut i marken, med resultatet att en avgrund öppnas mitt på scenen. Hur det går till har jag aldrig lyckats lista ut, och jag försöker varje gång urskilja avgrunden innan den dyker upp och det går inte. Det sker också blixtsnabbt och ljudlöst. Det  här är en uppsättning som arbetar med otroligt orginella scenlösningar, men det där tar nog priset. Ur denna avgrund är det också som Brünnhilde dyker upp för att berätta för Siegmund att det är han som ska dö.

Tredje akten inleds med valkyrieritten. Valkyriorna kommer nerspringande på en plastbro som sänks ner från taket. Det är tjusigt, men när det gäller valkyriorna själva så är jag trött på att se dem i plasthjälm och med plastsköldar. Jag kommer dock ihåg att när jag såg det för första gången tyckte jag deras klädsel var häftig, men då hade jag bara ringbrynjor och behornade hjälmar att jämföra med, nu känns genomskinlig plast snarast klichéartat. Om Sieglinde var en aning svag i första akten så stiger hon nu fram betydligt starkare. I hennes duett med Brünnhilde, där de sjunger om att hon bär på Siegfried, är hon storslagen. Trots denna storslagenhet bleknar den ändå mot avslutningen på operan, Wotans och Brünnhildes avsked till varandra. Det här är en scen som jag lätt kan se om och om igen. John Tomlinson är en skicklig skådespelare, och här får han verkligen spela ut. Bara hans sista avsked till Brünnhilde för upp den här uppsättningen till något extraordinärt.

Visst är det här en uppsättning med en del brister, exempelvis Fricka och plastklädda valkyrior. Alla brister uppvägs dock av John Tomlinson och Anne Evans, och det gör det också till den opera som jag har sett flest gånger, undantaget Trollföjten. Slutbetyget blir 5/5, Wagners bästa tillsammans med storslagna sångare, och skickliga skådespelare, gör att något annat är en omöjlighet.

Die Walküre, DVD, Barenboim/Kupfer, 5/5

Annonser

Rhenguldet scen 3 och 4

11. mars 2008

Jag passade på att se slutet av Rhenguldet på tåget mellan Falun och Uppsala. Det innebär visserligen att bilden inte var den bästa, eftersom det sken för mycket sol genom fönstrena, å andra sidan tror jag att min lösa hörlurar nog har bättre ljud än själva datorn.

Jag kan tycka att scen 3, nere hos Niblungarna, kan göras lite seg, men inte här. Alberich är strålande där han springer omkring i vit satin och driver på sina förslavade små gruvarbetare. Scenen är också intelligent uppbyggd i och med att det är en byggnadsställning som kommer upp ur golvet, och eftersom Wotan och Loge kommer nerklättrande på den så ger det verkligen ett intryck av de har begett sig ner i en annan sfär. Alberich kan lätt bli en löjlig figur, precis som Mime, men här får man snarare bilden av en lycklig sadist som äntligen får spela ut alla sina maktbegär. Mime är lika löjlig som vanligt, men det är närmast oundviklig. Utseendet på ringen och Tarnhelm är jag inte heller jätteförtjust i, men ringen syns tydligt vilket väl är meningen, och Tarnhelm ser ut som den gör för att den verkligen ska fungera i Götterdämmerung. Det är snarast fråga om en mössa med en stor spegel framför ansiktet, vilket ger en bra förklaring till varför den som bär Tnheml inte blir igenkänd.
Scen 4 är längre, och också lite segare. Scenografin är mer avskalad, vilket också gör att det hänger mer på hur människorna på scen rör sig, och här störs det lite av att Fafner och Fasholt ändå är relativt orörliga, de flyter fram på scenen men har inga kroppsdelar att jobba med så att säga. Scen 4 är nog den svagaste delen av den här uppsättningen. Sen tycker jag att det är synd att man inte får någon riktig närbild på Erda när hon dyker upp genom ett rämnat golv, det hade hon förtjänat. Slutmusiken av Rhenguldet är nog ett av mina favoritstycken i hela ringen, och det blir häftigt när orkesterna drar på med Valhalla-temat. Idéen att man ser gudarna åka upp i en bur, som snarare ger intryck av ett rymdskepp, är också bra, men genomförandet störs lite av att laserljusen ska vara regnbågsfärgade, och de ser lite för plastiga ut. Visst är det så att det är regnbågen, men det plötsliga användatet av färger som inte funnits på scen förut stör en aning.

Kortfattat om hela Rhenguldet så är det en otroligt bra uppsättning, och man längtar bara till Valkyrian. En del av scenerna är bland de mest lyckade exemplen på orginialitet som setts på en operascen, men allt funkar ändå inte perfekt. Ska nog börja med att ge lite sifferbetyg också, även om jag inte kan lova att de kommer att vara konsekventa.

das Rheingold, Barenboim/Kupfer, DVD, 4/5

Rhenguldet scen 1 och 2 (arkiv)

5. mars 2008

Nu på eftermiddagen satte jag mig och såg början på Rhenguldet, hinner dock inte se hela nu men jag tänkte ändå ge en början på det hela. Det är ett antal år sen jag senast den här uppsättningen och en del kom jag ihåg, men en hel del var annorlunda också.

Uppsättningen är Harry Kupfers från Bayreuth, med Daniel Barenboim som dirigent och framförallt John Tomlinson som Wotan.

Början på den här uppsättningen är nog det häftigaste jag har sett på en operascen. Hela scenen byggs upp med hjälp av grön laser och rök så att det skapas en korridor som är det närmaste jag tycker man kan komma Rhen på scen. Det är strålande och helt magiskt. Det är också det som fick mig att bli så fascinerad av Ringen att jag satt kvar och följde hela uppsättningen när jag  såg den på tv sommaren 1996. Rhendöttrarna lyckas leka och dyka runt, och tack vare röken så försvinner de ofta halvvägs, något som ger en riktig vattenkänsla. Att de också är relativt små och klädda i färgglada kroppsstrumpor gör också att de verkligen framstår som vattenvarelser, i mostats till den klumpige Alberich. Det enda som bryter förtrollningen en aning är att jag inte kan hjälpa att jag hela tiden ligger märke till hur mycket de kravlar omkring på golvet, och att det faktiskt har knäskydd på sig. Jag hade nog inte tänkt på det om jag inte hade hört  kommentatorn på BBC3 undra över hur många par knäskydd som gick åt per uppsättning när han recenserade olika DVD-utgåvor av Ringen.

Övergången till nästa scen är också imponerande, hur får de bort all röken så snabbt? Jag har kunnat se Valkyrian i den här uppsättningen, där gudarna främst är klädda i svart hela tiden, därför blev det något av en chock att faktiskt se dem i ljust, nästan guldfärgade kläder här. Särskilt Freia har en otroligt söt liten guldfärgad trenchcoat som jag gärna skulle vilja ha själv. Nu kommer också Wotan in i bilden, och det är John Tomlinson som är det mest sevärda hittils i uppsättningen. Han äger scenen på ett alldels särskilt vis när han sjunger. Hans röst kan vara lite wobblig, men det uppvägs lätt av den känsla som han förmedlar och den utstrålning han har på scen. I motsats till honom är framförallt Fricka en aning platt, det är faktiskt så att jag får en känsla av att hon är lite mer av en sur kärring än en gudinna. Att göra Fasolt och Fafner på scen är sällan lätt, de ska ju se ut som hjältar utan att det blir löjligt. Det lyckas väl ganska bra här, deras jättekroppar är och flyter fram på scengolvet, jag antar att de flyttas runt av ett antal personer under kostymen, men det ser lite fånigt ut med jättestora kroppar, men normala människohuvuden. Något som imponerar är när de tar Freia som gisslan och verkligen lyckas med att lyfta upp henne och föra bort henne, jag kunde inte lista ut hur det gick till. Sen gillar jag deras ledmotiv, det och Valhalla-motivet är nog mina favoritteman i hela Ringen. Loge är också bra, där han hoppar runt med rena raggarfrisyren. Intressant är när han och Wotan försvinner ner mot Nifelheim, och de gör det genom vad som snarast för tankarna till en avloppsbrunn.

Fortsättningen följer…