30 augusti 2009
Jag ska börja med att säga att jag var egentligen alldeles för trött för att titta på opera, särskilt en jag barockopera som jag aldrig har sett förut. Trots detta så tyckte jag ändå att det var en bra uppsättning. Barockoperor generellt har inte en särskilt snabb handling, och det är mycket upprepningar hela tiden. Det måste ha varit ganska lätt att skriva ett libretto på den tiden, hitta på en bra första vers och sen är det bara att upprepa samma text om och om igen. Semele uppfördes också först som ett oratorium, så det finns dessutom i stort sett hela tiden en kör med som förklarar vad som händer, snarare än att det visas på scen. Musiken är ändå trollbindande, men dessvärre också ganska sövande. Det flyter på, men det är svårt att urskilja några brytningar eller skiftningar. Charles Workmans framförande av ”Where’er you walk” gav mig ändå lite gåshud.
Att uppsättningen kändes lyckad ska nog i stor grad härledas till regissören. Även i upprepningarna ser han till att det hela tiden händer saker och att det är liv på scenen. Det hade lätt kunnat bli en mycket tråkig och allvarlig opera, men här är det snarare en komisk opera. Det hela blir i och för sig lite märkligt när Juno, som nog kan räknas som skurken, mer agerar som ”comic relief”, vilket i och för sig gör att man mer håller med henne än tvärtom. Semele blir ett litet högfärdigt våp, medan Juno är storslagen. En stor eloge ska gå till Birgit Remmert för hennes strålande tolkning. Cecilia Bartoli gör det också bra, men det känns mer som att det är ”Cecilia Bartoli sjungandes Semele” än Semele som är på scen.
Slutomdömet blir att med rätt regissör kan även barockoperor få lite fart på handlingen, och jag rekommenderar den för den vackra musiken, Birgit Remmert och Charles Workman.
3 av 5 gyllene örnar
