13 juni 2009
Jag har bestämt mig för att försöka gå igenom de operor som finns på stadsbiblioteket och som jag inte har sett än, även om jag inte direkt känner någon dragning till en del av dem. Först ut är iallafall Gianni Schicchi, och den har jag haft lust att se sen jag skrev om den i 100-listan.
Jag hittade en DVD med en uppsättning från Glyndebourne 2004. (det verkar som att det framförallt är Glyndebourne-uppsättningar som köps in till biblioteket). Själva operan är en komedi, och väl det lättsammaste som Puccini har skrivit. Musikaliskt är den blandat. Förutom den kända ”O, mio babbino caro” är det inga enskilda stycken som verkligen står ut, utan istället bildar musiken en varierad väv som omsluter scenen. Det är för mina öron modernt, med en hel del disharmonier, men det hela uppvägs av de underbara, mer svepande, melodier som framförs av kärleksparet på scenen. På det hela taget lyckas Puccini balansera upp musiken, så att när man håller på att tröttna på det ena uttrycket så byter han till det andra. Jag har personligen svårt för operor skrivna efter Puccini, och det är väl kanske det att den här balansen försvinner och det bara blir disharmoniskt istället.
Den här uppsättningen utspelar sig ungefär vid 1800-talets slut, även om en del av kostymern är av betydligt senare snitt. Det är också en jämn ensemble, det är kanske kärleksparet, som spelas av Massimo Giordano och Sally Matthews, som sticker ut. Det kan ju också vara för att jag helt enkelt tycker bäst om deras melodier. Felicity Palmer som Zita och Alessandro Corbelli i titelrollen gör också fina tolkningar, fyllda av fin komisk tajming.
Det är en lättsam opera, och eftersom det bara är en akt tar den bara lite mer än en timme. Jag rekommenderar den, och kan nog tänka mig att den skulle fungera som en bra introduktion till opera och till Puccini.
4 av 5 förfalskade testamenten