Gianni Schicchi – Glyndebourne 2004

13 juni 2009

Jag har bestämt mig för att försöka gå igenom de operor som finns på stadsbiblioteket och som jag inte har sett än, även om jag inte direkt känner någon dragning till en del av dem. Först ut är iallafall Gianni Schicchi, och den har jag haft lust att se sen jag skrev om den i 100-listan.

Jag hittade en DVD med en uppsättning från Glyndebourne 2004. (det verkar som att det framförallt är Glyndebourne-uppsättningar som köps in till biblioteket). Själva operan är en komedi, och väl det lättsammaste som Puccini har skrivit. Musikaliskt är den blandat. Förutom den kända ”O, mio babbino caro” är det inga enskilda stycken som verkligen står ut, utan istället bildar musiken en varierad väv som omsluter scenen. Det är för mina öron modernt, med en hel del disharmonier, men det hela uppvägs av de underbara, mer svepande, melodier som framförs av kärleksparet på scenen. På det hela taget lyckas Puccini balansera upp musiken, så att när man håller på att tröttna på det ena uttrycket så byter han till det andra. Jag har personligen svårt för operor skrivna efter Puccini, och det är väl kanske det att den här balansen försvinner och det bara blir disharmoniskt istället.

Den här uppsättningen utspelar sig ungefär vid 1800-talets slut, även om en del av kostymern är av betydligt senare snitt. Det är också en jämn ensemble, det är kanske kärleksparet, som spelas av Massimo Giordano och Sally Matthews, som sticker ut. Det kan ju också vara för att jag helt enkelt tycker bäst om deras melodier. Felicity Palmer som Zita och Alessandro Corbelli i titelrollen gör också fina tolkningar, fyllda av fin komisk tajming.

Det är en lättsam opera, och eftersom det bara är en akt tar den bara lite mer än en timme. Jag rekommenderar den, och kan nog tänka mig att den skulle fungera som en bra introduktion till opera och till Puccini.

4 av 5 förfalskade testamenten

 

Le Nozze di Figaro (Glyndebourne 1973)

9 april 2009

Som jag nämnde när jag lånade den här DVD:n anade jag att den var gammal, det var dock först när jag satte den i spelaren och förtexterna kom upp som jag insåg att den var ända från 1973. Detta gjorde att det enda namn jag kände igen var Kiri Te Kanawa som Grevinnan.

Det var en otrolig traditionell uppsättning, vad det gäller kostymer, scenografi, ja det mesta. Den gjorde också tydligt att det var en fortsättning på Barberaren i Sevilla, eftersom alla karaktärer presenterades under ouvertyren tillsammans med en förklaring av de hade haft för sig tidigare. Det är ändå något märkligt om man går tillbaka till kostymerna, fastän de väl ska föreställa 1700-tal, så syns det att de är gjorda på 1960- eller 1970-talet. Figaro själv springer till exempel runt med en väst som bara fick mig att tänka på gamla, murkiga gillestugor med bruna medaljongtapeter.

Sångmässigt och skådespelarmässigt är den ok. Det största intrycket gör Greven, spelad utav Benjamin Luxon, i första akten är det i stort sett han som gör det intressant att se på operan. De andra sjunger bra, men det är lite ”stå-rakt-upp-och-ner-och-sjunga”, som jag tycker är tråkigt. En annan som gjorde ett stort intryck var Frederica von Stades Cherubin. Tråkigt regisserad, men med ett så innerligt uttryck att man verkligen trodde på alla hans kärleksproblem.

Överlag är det en bra grunduppsättning, den ger inga extra ryck i ansiktsmusklerna, men den visar väl en ganska bra hur Figaros Bröllop har sett ut under större delen av dess historia.

3/5 konspirerande tjänarinnor

 

youtube 6

15 oktober 2008

Min lista lämnar Wagner ett tag och ramlar in på Strauss istället. Här slutscenen i Läderlappen från Glyndebourne. En fullständig recension av den uppsättningen skrev jag här: operakullan.livejournal.com/tag/l%C3%A4derlappen . Just champagnegaloppen är en av favoriterna, och även om jag föredrar när den sjungs av flera av karaktärerna på Orlofskys fest får vi nöja oss med Rosaline här istället.

Läderlappen, Glyndebourne (arkiv)

9. februari 2008

Här kommer en lite mer utförlig post om die Fledermaus. Det är som jag nämnde i den förra posten en inspelning från Glyndebourne, jag tror den är från 2003 men det kan vara något annat år.

Eisenstein – Thomas Allen
Falke – Håkan Hagegård
Rosalinde – Pamela Armstrong
Adele – Lyubov Petrova
Albert – Pär Lindskog
Prins Orlofsky – Malena Ernman

Det är iallafall de flesta av huvudrollerna. Uppsättningen är framflyttad några årtionden till ca 1910. Scenbilden var överlag väldigt tjusig, genom att arbeta med en rörlig scen med väggar som var som spjälverk lyckades man verkligen få en känsla av palats i festscenerna, samtidigt som en trappa gjorde att entreer och sortier kunde skötas på flera olika sätt. Sångarinsatserna är bra, Ernmans Orlofsky är nog den bästa jag har hört, och då var det min tredje eller fjärde uppsättning jag såg. Överlag är också skådespeleriet mycket bra, enda undantaget är Armstrong som helt enkelt inte får de talade replikerna att sitta naturligt, när hon får sjunga och agera samtidigt går det dock jättebra. Uppsättningen är ändå Thomas Allens från början till slut. Han sjunger underbart, intressant är att han är baryton medan rollen som Eisenstein vanligtvis sjungs av en tenor. Hans utspel och minspel oavsett vad han gör på scen skulle göra hela uppsättningen värd att titta på bara för det.

Överlag är uppsättningen strålande, ingen direkt nytänkande regi, men för en uppsättning som främst gäller för att vara en komedi så behövs det inte heller. Man sitter och skrattar och njuter av musiken, ska sägas att dirigenten gör musiken precis så lättsam som man tänker sig en Strauss-komposition. Enda nackdelen med uppsättningen är snarare en teknikalitet,  DVD:n som jag lånade från stadsbiblioteket hade varken svenska eller tyska undertexter, så jag fick hålla tillgodo med de engelska och det var ett antal ställen där jag inte höll med om översättningarna.