Jussi Björling och Elektra från Kungliga operan

Idag är det 50 år sen Jussi Björling gick bort. Jussi och Birgit Nilsson är nog de största internationella kändisar vi har bland svenska operasångare, även om det finns många fler som har varit stora internationellt.

Här sjunger han Tonerna.

Vi var inte särskilt många som hade tagit oss för att se Elektra från Operan igår. Uppsättningen hade nypremiär för säsongen, och sparkade också igång säsongens digitalsändningar. Jag har aldrig hört något av Richard Strauss, så jag var lite tveksam. Jag fruktade att det skulle bli mycket disharmoni och musik man inte kunde njuta av. Det jag kan säga om musiken är att den var otroligt intensiv, men ändå melodiös. Det är inte en opera jag skulle sätta på min spotify-iista, men när jag satt där och lyssnade rycktes jag ändå med i hela förloppet.

För regin stod Staffan Valdemar Holm, och hela operan utspelas framför en röd väg, i mitten finns det en öppning som leder in i en korridor. Den snåla scenografin gör att det hänger mycket på sångarna att kunna gestalta väl, och de gör de. Katarina Dalayman som Elektra är en strålande skådespelerska, och även om hon var lite blek sångmässigt en bit in i operan, kanske laddade hon bara för slutet, så är det underbart att se henne. Kvällens största behållning var nog ändå Emma Vetters Krysothemis. Jag var ju inte särskilt imponerad av henne som Rosalinda i Läderlappen, men här i en tyngre och mer dramatisk roll är hon betydligt bättre. Hon ska nog koncentrera sig på det och hålla sig borta från komedi i fortsättningen.

Jag var också otroligt förtjust i Bente Lycke Möllers kostymer. Underbara knäkorta, plisserade, lätta och draperade klänningar för alla utom Elektra som gick omkring i en svart långärmad och fotsid klänning, som bara var urläcker i sin enkelhet.

Slutomdömet blir att jag var glad att jag såg den, musiken var medryckande och uppsättningen spännande, men det är kanske inte en opera jag kommer att rusa ut och köpa biljetter till i framtiden.

Betyg 3/5 dysfunktionella famljer

 

Annonser

Elektra på Kungliga Operan

14 december 2009

I helgen var det dags för Elektra att ha premiär i Stockholm. Jag skrev redan i somras att det är en opera som jag nog egentligen inte är så förtjust i, varken vad det gäller handling eller musik, men det vore ändå spännande att se. Det tycker jag nog fortfarande, och av att läsa recensionerna blir man ju bara mer sugen. Kombinationen Staffan Valdermar Holm, Bente Lycke Möller och Katarina Dalayman har ju varit lyckad förut om man säger så. Överlag hyllas också Emma Vetters Chrysotemis, det vill säga Elektras lillasyster.

DN: Det finns inte en död sekund
SvD: Elektra värd publikens jubel
Aftonbladet: Mästerligt uppförd, framförd och utförd
Expressen: Smidigt tänkt och skönt klingande

 

Tristan och Isolde, Metropolitan (arkiv)

I väntan på att mina nya DVD-skivor dyker upp så tänkte jag prata lite om Tristan och Isolde. På stadsbiblioteket hade de den på DVD från the Met med Jane Eaglen och Ben Heppner dirigerade av James Levine. Nu ska det sägas från början att jag har lite svårt för själva operan, musiken för mig flyter på utan att riktigt glöda tillräckligt för att jag ska orka vara uppmärksam hela operan igenom. Naturligtvis finns det undantag, det självklar är naturligtvis Isoldes ”Liebestod” men även delar av andra aktens kärleksakt är otroligt vackra.

Själva iscensättningen var intressant, den var väldigt abstrakt, men framförallt i andra akten var det otroligt tjusigt när man ser kung Marke som i ett medeltida altarskåp i början, och sedan när han upptäcker kärleksparet kliver han ur det, ner från det upphöjda till den krassa verkligheten. Regin är ganska sparsmakad, men ett rent misslyckande är när Isolde förklarar bakgrunden om ”Tantris” med hjälp av dockor som hon påpassligt har med sig i skeppet, ett skepp som i övrigt är i stort sett kalt. Kanske behövs ändå dockorna för att få något att hända på scen, Jane Eaglen är nämligen så stor att hon har uppenbara problem att över huvud taget röra sig. Hon kan i stort sett bara stå upp och gå några steg. Ben Heppner är också en ”stor” operasångare, men inte lika stor. Han fallerar mer på att han uppenbart inte är någon skådespelare. När de filmade honom skulle de bara ha gjort närbilder, det syns verkligen i ansiktet på honom att han menar vad han sjunger, något han tyvärr inte alls kan förmedla med hela kroppen. Så vi får i stort sett ett kärlekspar med vackra röster, men som inte alls är trovärdiga som ett ugnt kärlekspar. Deras vackraste insats blir därför i andra akten när de bara framträder som svarta skuggor mot en otrolig, blå fond i slutet av deras kärleksscen. Då koncentrerar man sig bara på ljuset och musiken och då äntligen gick det lite rysningar i kroppen.

Problemet med huvudrollsinnehavare som inte kan agera förtydligas också när Marke (Rene Pape) kommer in på scenen. Han äger verkligen hela utrymmet med sin utstrålning. Fram tills han kom in på scenen var jag beredd att skylla på regin som anledning till att det inte fanns någon kärleksglöd, men eftersom han har samma regissör men ger ett helt annat intryck måste jag ändå hänvisa bristen på känslor till huvudrollsinnehavarna själva. Som så ofta händer i opera blir det också lite lustigt när Marke, den vise gamle kungen, ser betydligt yngre och fräschare ut än både Tristan och Isolde. Samma förhållande gäller för Brangäne, spelad av Katarina Dalayman! som i jämförelse med Isolde ser ut som en liten flickspoling.

Mitt slutomdöme blir ändå lågt för den här uppsättningen. Musikaliskt är det så vackert som Tristan och Isolde kan bli, kom ihåg jag är ingen älsare av musiken, men musiken döljs i de uppenbara bristerna som träder fram på scen. Vill man ha den här uppsättningen rekommenderar jag en ren ljudinspelning, då blir nog behållningen betydligt större.