Lucia di Lammermoor, Metropolitan 2009

31 oktober 2009

Nu när det är både allhelgona och halloween tyckte jag att det är passande att posta min recension av Lucia di Lammermoor, här förekommer ju spöken, vansinne, ond bråd död och en del blod.

Lucia tillhör en av de verkliga klassikerna i operavärlden. I den här uppsättningen har handlingen förflyttats från 1600-talet till viktoriansk tid, vilket innebär underbara kläder. Handlingen är en klassisk Romeo och Julia, två älskande som inte får varandra på grund av rivaliserande släkter. I det här fallet kompliceras det hela av att Julian, det vill säga  Lucia är helt klart psykiskt labil. Redan när vi möter henne första gången sjunger hon om hur hon ser vålnader och spöken, och det blir inte bättre när hon sätts under stark press från sin bror att gifta sig med en lämplig make, istället för den hon älskar. Genom diverse intrigerande går Lucia till slut med på att gifta sig i alla fall, men precis när giftermålet skett dyker Edgardo, hennes kärlek upp, vilket leder till ett totalt psykiskt sammanbrott. Lucia mördar sin nye make, hallucinerar och dör. När Edgardo får höra detta tar han livet av sig.

 

Mest känd av musiken från Lucia är hennes vansinnesscen, som anses vara den främsta inom den genren. Den är makalös, bjuder på storartat vokal akrobatik, men dessvärre måste jag säga att jag blev lite besviken. Kanske väntade jag mig för mycket efter att ha hört så mycket om den. Anna Netrebko gör ändå en strålande tolkning av Lucia, och hennes allt mer tilltagande mental förfall. Mariusz Kwiecien gör också ett starkt intryck som hennes bror, som bara tänker på att rädda sig själv och familjen och därför mer eller mindre säljer Lucia.

 

Det är en vacker bel canto-opera, med vansinnesscenen som höjdpunkt, men det finns också mycket vackert på vägen.

 

Slutbetyget blir 3 av 5 blodstänkta brudslöjor

 

ny vecka, mer youtube

4 november 2008

Ny vecka, och tänk att det är redan dags för Valkyrian nu på lördag. Trodde att det skulle kännas långt mellan gångerna, men nu tycker jag det är nyss som jag såg Rhenguldet. Undrar om jag ska ladda för Valkyrian med att först se min inspelning av Rhenguldet, det är nog så långt man orkar, jag tror inte jag skulle mäkta med ett äkta maraton från Rhenguldet till Ragnarök.

Inte traditionell opera, men rockopera. Tydligen får Jesus Christ Superstar sådär kritik, men Ola Salo får mycket beröm. Jag skulle gärna vilja åka och se den, men jag antar att nu är också alla vårens biljetter slut och jag har inte råd helt enkelt. Det verkar också som att det finns ganska rejäla slash-implikationer mellan Jesus och Judas, så jag antar att Kee skulle blivit väldigt lycklig av att se den.

Nästa stycke på min youtube-lista är ett bra exempel på att opera kan göras verkligt häftig. Eller vad sägs om inklippningen mellan ett (mixat) framförande av Il dolce suono (vansinnesscenen) ur Lucia di Lammermoor med ett rejält slagsmål i Det femte elementet.