humor är svårt

11 september 2010

Satt och letade runt på youtube och hittade ett klipp från Allsång på Skansen där Henrik Dorsin berättar om ett operabesök. Det var skickligt musikaliskt, med ett potpurri på diverse kända stycken. Ärligt talat tyckte jag dock inte att det var ganska roligt, med några få undantag. Det fick mig ändå att tänka på det här med humor och opera, och jag har nog kommit fram till att anledningen att få kan göra bra skämt om opera är att de inte egentligen verkar ha någon djupare relation till ämnet. Det blir bara gamla upprepningar om feta sopraner, överklasspublik och att man inte fattar någonting om vad som händer. Ärligt talat känns det tröttsamt. Det är samma problem jag har när jag läser Terry Pratchett’s Masker, jag älskar Pratchetts böcker, men just där lyckas han inte heller hitta några infallsvinklar som inte bara upprepar det som har sagts om opera under de senaste 50 åren eller så.

Det är synd, det finns ju mycket roligt att driva med i opera. Trots allt handlingen i många operor lämnar en hel del övrigt att önska, och i stället för att driva med feta sopraner, vad sägs om att driva med dessa tenorer som alla rör sig exakt likadant, som om det finns en liten tenorskola i dramatik. Och istället för att hävda att det bara är rikt folk som går på opera, varför inte kolla lite på medelåldern på besökarna, jag brukar väl känna mig sisådär 40 år yngre än övriga besökare. Nej, fram för mer humor, men av personer som faktiskt vet vad som händer på operascenerna.

Måste posta mitt favorit humorinslag.

Malena Ernman med vänner i Dalhalla

14 juli 2010

Som min tidigare post nämnde så var det strålande väder när det var dags för Malena Ernman att riva av sin enda stora konsert i Sverige. Lite spänd satt jag och undrade hur hon skulle dyka upp på scenen, men blev ändå överraskad när hon hade gömt sig bland violinisterna i orkestern. Sen bar det bara av för fullt. Programmet var väldigt lätt och välbalanserat. Särskilt andra halvan var idel pärlor från operan skattkista, med en ganska naturlig avslutning med slutarian ur Rossinis Askungen. Malena själv är en sådan artist där det verkligen syns att hon trivs på scenen och skulle kunna vara där hela tiden. Nu hade jag tur att sitta väldigt långt fram, och det märktes knappt att vi var över 4000 i publiken (tydligen publikrekord för klassiska evenemang i Dalhalla). Ändå ska jag säga att numera är förväntningarna så höga på Malena Ernman själv, att det snarare var hennes vänner som var aha-upplevelserna. Martin Fröst, klarinett, är någon jag har varit väldigt nyfiken på, men det har aldrig blivit av att lyssna på honom. Efter hans lekfulla uppträdande tillsammans med Malena Ernman och Roland Pöntinen så vill jag verkligen kunna ta mig till hans Vinterfest kring Siljan nästa år.

Övriga sjungande gäster var Daniel Johansson, Markus Schwartz och Torgny Persson (som bjöds in efter sin insats i Team Rongedal i Körslaget). Malena sa det själv, och jag är benägen att hålla med ”Det var här ni hörde honom först”, när hon presenterade Daniel Johansson. Det är en tenor som borde kunna lägga hela operavärlden för sina fötter. Även om han kanske inte har ett fullt utvecklat skådespeleri, så sjöng han fantastisk, och med en otrolig inlevelse. Hans och Malenas framförande av slutscenen i Carmen var första gången som jag blev berörd av det stycket, det var betydligt bättre än något jag sett i en ”riktig” uppsättning.  Markus Scwartz är baryton, och som sådan har lättare att charma publiken med att riva av några buffa-stycken. Både Markus och Daniel kommer att sjunga i Folkoperans uppsättning av Faust nästa säsong, väl värt att hålla öronen öppna för.

Konserten i Dalhalla blev verkligen så bra som jag hade hoppats, och jodå Malena badade på slutet. Och det är verkligen att bjuda på sig själv när man sjunger ”Der Hölle rache” väl medveten om att man inte kan träffa de högsta tonerna, men med argumentet att ”alla frågar om jag sjunger Nattens Drottning, så nu tänkte jag göra det”.

Här är vad några andra recensenter har tyckt:

Falu-Kuriren (som vanligt lite snobbig, men ovanligt bra ändå)
Dala-Demokraten

Som tips kan nämnas att på youtube ligger det ute en hel del klipp från kungakonserten i juni, och de styckena framfördes också i Dalhalla.
Malena och Roland Pöntinen finns också med på Martin Frösts album ”Encores through a decade” som är en hel skiva med bara extranummer.

opera i körslaget

24 april 2010

Ja, jag sitter och tittar på körslaget, och blir positivt överraskad när det är operatema.

Hela programmet inleds med att körerna sjunger La Voix tillsammans, och det är ju lite roligt att Malena Ernman dyker upp som solist, iförd världens högsta klackar.  Malena ska vara expertkommentator.

Team Picasso – Nja. jag skulle inte kalla Time to say goodbye för ett rent operastycke. Dessvärre tycker jag också att den kvinnliga solisten är ganska svag. Överlag så låter den kvinnliga delen av kören ganska pressad och verkar inte riktigt få ut så mycket klang.

Team Rongedal – Det är trevligt att de faktiskt har en operakorist i kören. Det är ju ett litet oväntat drag att köra en känd aria, La donna é mobile, som körarrangemang. Det är en ganska klar klasskillnad på den här och föregående kör. Kul med kören som kompar solisten. Det är mycket bättre klang i hela kören jämfört med Team Picasso.

Team Moraeus – Hehehe, inleder med lite kulning från Orsa. Beethovens nionde symfoni är ett bra val. Kalle Moraeus har ju en klassisk bakgrund, och är nog den som lyckats mest med klangen hos kören. Lite otajt, men ändå den som låter mest ”klassisk”. Ja, jag är partisk,, eftersom jag hejar på den kören, men jag tycker de var bäst.

Sen var det kul att Malena Ernman bjöd med Team Rongedals solist för att sjunga i Dalhalla 10 juli.

Sen vad det gäller klassiskt i Körslaget tycker jag fortfarande att Team Cans version av O, Fortuna är riktigt bra.

 

Karaokeopera med Malena Ernman

14 januari 2010

Ikväll bjöd Malena Ernman och Jan Åke Hillerud upp till allsång på ett fullsatt konserthus i Stockholm. För oss som inte hade turen eller möjligheten att få biljetter dit så sändes konserten ut digitalt på diverse platser i landet. Jag hade därför möjighet att se den i, ett inte lika fullsatt, Folkets Hus i Falun.

Konserten inleddes med en uvertyrernas uvertyr, det vill säga ett strålande potpurri av de mest kända uvertyrerna. Det här var roligt, jag skulle gärna se att en inspelning av det letade sig fram på något sätt.

När jag fick programmet/sånghäftet studsade jag till över att ett av styckena som stod där var Non piú mesta, hur det var tänkt att kunna köra allsång till den. Nu visade det sig att allsången var uppblandad med diverse solonummer, och det var ett av dem. Överlag kändes konserten väldigt bra balanserad, lite solo från Malena, en hel del humor från henne och Hillerud och en hel del sång. Bland det roligaste kan väl nämnas när Malena tog över taktpulten, vilket slutade med att hon gav flöjtsolisten rött kort.

En överraskning var också att när det var dags för Nessun Dorma dök Fredrik Kempe upp och sjöng den, och naturligtvis var då ett av extranumren La Voix som duett mellan honom och Malena.

Allsången då? Det ska väl sägas att det fungerade så där, i alla fall i Falun. Det hade nog behövts någon som värmde upp publiken och drog igång den, men jag sjöng på så gott jag kunde. Sen var det lite oklart när vi i publiken egentligen skulle sjunga och när det var solo. Där kunde nog Malena ha varit tydligare med att informera, istället för att bara dra igång styckena. Sen var också det mesta sänkt, så det blev ingen chans att pröva några höga C:n.

Det här var iallafall en väldigt trevlig kväll, och jag hoppas att liknande arrangemang kommer tillbaka, det finns ju en del att förbättra så att det blir en riktig fullträff även för de som är delaktiga via utsändningarna. Roligast att sjunga var iallafall barcarollen ur Hoffmans äventyr.