Trollflöjten – Dalhalla 2009

9 augusti 2009

Nu ska jag försöka sammanfatta vad jag tyckte om uppsättningen. Jag har insett att det nog är lättast om jag delar upp det hela i mindre bitar.

Den generella regin är det häftigaste användandet av Dalhallas hela potential. Man fick nästan nackspärr av att titta sig omkring för att se var allting hände. Regissören, Stein Winge, nämnde i programmet att han kände sympati för Nattens Drottning, och att Sarastro var en sektledare. Detta genomfördes kanske inte riktigt på scenen, men jag fick iallafall en obehaglig känsla av alla präster som såg ut att tillhöra någon fundamentalistisk frikyrka, alla klädda i prydliga likadana kostymer. I slutet dör inte heller Nattens Drottning, utan hon och hennes följe, liksom alla på scenen (inklusive dirigenten) kläs i likadana saffransgula kåpor. Det gav mig faktiskt en rysning, och inte så positiv, vilket nog är första gången det har hänt när jag sett Trollflöjten. Winge var också klart inspirerad av Branaghs Trollflöjten, det var tydligt i Nattens Drottnings entré, hennes klädsel och faktiskt var dialogen innan hennes hämndaria direkt norpad därifrån. Han lät också Sarastro sköta Talarens roll och degradera Monostatos, istället för att piska honom. Detta inluderade också exakt likadana rörelser. Jag tror ändå inte att det var särskilt många i publiken som sett den versionen av Trollflöjten, som vanligt handlade kommentarerna runt om mest om Bergmans version.

Nåja, vi går sångare för sångare så att säga:

Tamino – den stora överraskningen. Klas Hedlund var om jag förstått rätt ganska sent inhoppad i produktionen, men hela första akten var hans. Han kom in gasande på en moppe, och betedde sig verkligen som en dryg stekare. Han ägde och fyllde ut scenen vid varje tillfälle han var där. Sångarmässigt var det också bra.

De tre damerna – det här var riktigt häftiga tjejer, men de får nog akta sig för att bli anmälda för sexuella trakasserier. När de räddar Tamino klär de av honom in på bara boxershortsen och hoppar på honom, något han inte verkade lida av om man säger så. Jag gillade också deras entre i andra akten när de dyker upp från golvet i svarta läderrockar, lackstövlar och gruvhjälmar. De agerade och spelade ut på ett spektakulärt sätt, vilket mer än väl vägde upp att de inte var så väl balanserade vokalt alla gånger.

Papageno – (Espen Fegran) en riktigt charmig fågelkonstnär istället för fågelfångare. Det är svårt att gå fel med Papageno, och här är han så charmig och gullig som han ska vara, men kanske inte så exceptionell, förutom när han rev en bit av scenen och improviserade.

Nattens Drottning – Som nämnts så var det här en drottning inspirerad av Branagh, istället för att komma in på stridsvagn gjorde hon däremot entré i en båtklänning, som hon snabbt klättrade ut ur och sjöng sin inledande aria barfota och i nattlinne. Susanne Elmerk har gjort rollen runt om i Europa, och gjorde det prickfritt. Det var inte den bästa rolltolkning jag sett, hon var antagligen så koncentrerad på att sätta tonerna att det inte blev någon energi över för agerandet. Det var dock väldigt roligt att se hur hon verkligen tog i från tårna och använde hela kroppen när hon sjöng.

De tre gossarna/Ratpack – Idén med att omforma gossarna var bra, men funkade kanske inte med helheten. Det kändes som en bra idé, som man inte riktigt arbetat färdig med. Mycket intressant var dock att de sjöngs av två countertenorer och en mezzo-sopran, vilket gav dem en helt ny, mer mogen udd.

Monostatos – Magnus Kyhle gjorde en otroligt komisk Monostatos. Struttar omkring som en sydamerikansk diktator i sin turkosa uniform. Precis som Klas Hedlund verkade han trivas till fullo i sin roll och njuta av varje stund på scen, inklusive badandet i sjön.

Pamina – Eir Inderhaug var den klart lysande vokala stjärnan. Hennes kärleksaria är nog en av de vackraste tolkningar jag har hört. Hon gör entré på rullskridskor, vilt skjutandes mot  Monostatos och hans mannar. Pamina är också en riktigt emo-unge, svart hår och beredd att skada både sig själv och andra vid minsta motgång. Detta gjorde hennes självmordsförsök än bättre, eftersom det verkade så typiskt för en vilsen tonåring. Det ska också sägas att man hade kastat om sångnumren, så hon gick direkt från Tamino till att försöka ta livet av sig. Det gjorde att trion hamnade i ett litet märkligt läge, precis innan de går igenom prövningarna tillsammans. Men själva sekvensen Tamino-Självmord fungerade väldigt bra.

Sarastro – Jag gillar den lite nyare stilen med en yngre Sarastro, här har han rejäla dreadlocks och kostym. Röstmässigt hade Michael Schmidberger det jobbigt i första akten, men arbetade upp sig i andra. Han var inte heller någon vidare skådespelare. Han befann sig en hel del uppe på scentaket, som den sektledare han var, utan direkt kontakt med de andra karaktärerna. Hans aria i andra akten till Pamina kändes väldigt annorlunda när det var så stort avstånd mellan dem, det blev inte den innerliga och vackra scen det brukar vara, vilket kändes mycket oväntat.

De två prästerna – fungerade inte särskilt bra, den ene var faktiskt en så usel skådespelare att det bara blev fjantigt det han tog sig till. Deras bästa del var när de kom in i full skyddsmundering, med brinnande hjälmar, och satte igång prövningarna.

Papagena – precis som Papageno var det inget särskilt. Även om hon var ganska rolig som den gamla gumman. Det klickade inte riktigt i deras slutduett.

Andra saker: Som nämnts var sångnumrena omkastade i andra akten. Det fungerade väldigt bra för Pamina, men inte riktigt för andra delar. Framförallt slutet blev lite tamt när det kom efter prövningarna, hade nog inte varit fel att slänga in Papageno och Pamina där de brukar vara, bara för att ge en liten andhämtning mellan de två scenerna.

Så måste jag bara försöka beskriva prövningarna. De fanns en öppen bit vatten mitt framför scenen. Här tände prästerna på så att det brann på vattnet, sen gick Tamino och Pamina ner. Då tänkte man ”jaha, det var ju häftig” men då exploderade hela kalkbrottet med fyrverkerier och stora eldbollar från alla håll och kanter. Samma sak när de gick igenom vattnet, det blev fontäner och fyrverkerier som man inte sett maken till. (sen ska sägas att vattnet användes rejält, jag har nog aldrig sett så mycket badande i någon tolkning, Papageno försökte också dränka sig istället att hänga sig).

Ja, slutligen så ska jag säga att det här var arena-opera, på samma sätt som man talar om arena-rock.
4,9 av 5 dånande explosioner.

 

Inför Trollflöjten i Dalhalla

24 juli 2009

Vid Malena-konserten gick det inte att undgå att Dalhalla håller på och laddar för Trollflöjten. Håkan Ivarson, VD för Dalhalla, presenterade och gjorde också lite reklam för den innan konserten.

Positivt
De använder inte bara scenen. Papagenos hydda var redan uppbyggd vid ena scenen, beskrevs som en ateljé. De tre pojkarna kommer också att vara förvandlade till ett ”rat pack” och sitta på en balkong vid sidan och kommentera handlingen. Håkan Ivarson beskrev det som ”de där två gubbarna i mupparna som sitter och kommenterar hela tiden”. Det här tycker jag låter jätteintressant. De tre pojkarna är problematiska eftersom de så att säga hjälper båda sidor lite här och var, genom att  plocka ut dem så kan man nog göra riktigt spännande saker. Det här visar också på lite orginalitet och kreativitet från regissörens sida, jag hoppas det kommer att finnas mer sånt. På rollistan står det killnamn, jag vet inte om det betyder att de har fått tag på gossar som sjunger, då borde det ju vara ett brat pack, eller om de har transponerat om musiken för att passa mansröster.

Negativt
När man läser rollistan är det ju dessvärre inte några lysande stjärnor med. Det hade väl blivit för dyrt tyvärr. Den enda jag känner igen är Magnus Kyhle, som jag sett på Kungliga Operan några gånger, han spelar Monostatos.

Det ska iallafall bli spännande och se vad som händer. Hoppas bara att det inte öser ner regn, med tanke på att de inte håller sig under scentaket.

 

Trollflöjten (Metropolitan 2006)

3 maj 2009

Så, jag har just sett färdigt Met-versionen av Trollflöjten via deras metplayer. Trollflöjten är en av 20 föreställningar som finns i HD-kvalitet och det var strålande bild och ljud, eller iallafall så bra man kan få via min laptop.

Själva uppsättningen var märkligt. Scenografin är riktigt häftig, det närmaste man kan förklara den är nog som att vara vilse i ett tv-spel. Med hjälp av dockor arbetar man lika mycket med höjden som de andra riktningarna på scenen, vilket gör det till ett verkligt sagospel. Templet påminner dock mest om ett schackspel på LSD, inte helt lyckat kanske. Kostymerna för solokaraktärerna, förutom Sarastro och prästerna, är dock väldigt lyckade. Nattens drottning har stora vingar som konstant fladdrar kring henne, dessväre lyckas inte Erika Miklosa riktigt synas själv. Hon sjunger bra, men blir stel och ganska platt i övrigt. Även René Papes Sarastro känns hindrad av hans stela kostym och smink, han är dessutom en riktig buttergök som man nog inte ser le en enda gång genom hela föreställningen.

Sångmässigt är det bra insatser överlag, möjligen är det Ying Huangs Pamina som är lite blek, vilket dock snarare beror på smärre problem med diktionen än att rösten inte är tillräckligt bra. Nathan Gunns Papageno är riktigt strålande, och de har lyckats med en av de bästa ”gamla gummorna” jag har sett när Papagena är utklädd. Dessvärre har de när hon så att säga avslöjar sig klätt henne i kläder som mest får mig att tänka på en 50-årig gumma än en ung och glad flicka.

Den här uppsättningen är också en förkortad version på engelska. De flesta stycken tycks bara ha så att säga en vers och refräng, sen går man vidare. Sen lyckad de också klippa bort mina favoritstycken helt och hållet, varken Paminas självmordsförsök eller de två väktarnas förklaring om prövningarna finns med. Personligen tycker jag det är märkligt att Pamina sjunger om att ta livet av sig, och sen dyker hon plötsligt upp som om ingenting har hänt och hänger med i prövningarna. Handlingen har också förtydligast i och med att texten har ändrats i översättningen. Överlag är det nog en väldigt barnvänlig uppsättning, det skulle nog inte vara fel att ha det som ”första” opera för någon.

Slutresultatet blir 3.7 av 5 dansande björnar

 

100 bästa operorna – 95 Die Entführung aus dem Serail av Mozart

2 maj 2009

So after a short break we resume again, and now it’s time for the first Mozart opera on the list.

95 – Die Entführung aus dem Serail by W.A. Mozart

Die Entführung aus dem Serail (K. 384; The Abduction from the Seraglio; also known as Il Seraglio) is an opera Singspiel in three acts by Wolfgang Amadeus Mozart. The German libretto is by Christoph Friedrich Bretzner with adaptations by Gottlieb Stephanie. The plot concerns the attempt of the hero Belmonte, assisted by his servant Pedrillo, to rescue his beloved Konstanze from the seraglio of the Pasha Selim.

Synopsis

Place: the country house of the Pasha (German ”Bassa”), somewhere along the Mediterranean coast
Time: 18th century

Act 1

Belmonte seeks everywhere his betrothed, Konstanze, who with her English servant Blonde has fallen into the hands of pirates who sold them to the Pasha Selim (Aria: ”Here shall I see you, Konstanze, you my hope.”) Osmin, the Pasha’s servant, comes to pluck figs in the garden and completely ignores Belmonte’s addresses (Aria: ”Who a love has found.”) Belmonte insists and tries to obtain news of his servant, Pedrillo. (Duet: ”Confounded be you and your song.”) Osmin is angry. (”Such ragamuffins.”) Nevertheless, after the servant leaves, Belmonte meets Pedrillo and they resolve to abduct Konstanze. (Aria: ”Konstanze, Konstanze, to see thee again”).

Accompanied by a chorus of Janissaries (”Sing to the great Pasha”) Selim appears with Konstanze, for whose love he strives in vain. (Aria of Konstanze: ”O forgive! Oh, I loved”) Upon the recommendation of Pedrillo, the Pasha engages Belmonte as builder, but Osmin refuses him access to the palace. (Terzett: ”March! March! March!”)

Act 2

Blonde repulses the rough lovemaking attempts of Osmin. (Aria: ”By tenderness and flattery.”) After a duet (”I go, but counsel thee to avoid the villain Pedrillo”), Osmin departs. Konstanze greets Blonde in distress (Aria: ”Sorrow has become my lot”), informing her that Selim demands her love and threatens to use force. (Aria: ”This also will I bear.”)

When she has gone, Pedrillo comes to Blonde, who is his sweetheart, and informs her that Belmonte is near and that all is ready for flight. Blonde is filled with joy. (Aria: ”What happiness, what delight.”) Pedrillo invites Osmin to drink, hoping that he will become intoxicated. (Aria: ”On to the combat” and duet: ”Vivat Bacchus!”) He succeeds in this plan and gets Osmin out of the way so that Belmonte again sees his beloved Konstanze. (Quartet, Belmonte, Konstanze, Pedrillo, Blonde: ”Oh, Belmonte, oh my life.”)

Act 3

Belmonte and Pedrillo come to the garden with ladders. (Aria, Belmonte: ”When the tears of joy do fall”; Romanze, Pedrillo: ”Captive in the land of the Moors.”) Belmonte succeeds in abducting Konstanze, but when Pedrillo is about to escape with Blonde, they are caught by Osmin (Aria: ”Ho, how I will triumph”), and Belmonte and Konstanze are also brought back by the guard. Belmonte pleading for their lives announces to Selim Pasha that his father is a Spanish Grandee and Governor of Oran who will pay a huge ransom, on hearing the name of Belmonte’s father, Selim Pasha declares Belmonte the son of his greatest enemy, and rejoices on how fortune has handed him a chance for vengeance. (Duet: ”Oh what a fate, oh soul’s misery.”) His heart, however, is touched by their sorrow; he forgives, and all are set at liberty — much to the dismay of Osmin, who would prefer to see them all brutally executed. (Finale: ”Never will I thy kindness forget.”)

Roles
Belmonte, a Spanish nobleman –    tenor
Konstanze, betrothed to Belmonte –    soprano
Blonde, Konstanze’s English maid –    soprano
Pedrillo, Belmonte’s servant     – tenor
Osmin, overseer for the Pasha –    bass
Sultan Selim –    spoken role
Klaas –    spoken role
Chorus of Janissaries
***********************

The opera is a light opera, quite funny and filled with humor. It’s also a Singspiel, which means that instead of long recitatives the time between the arias is filled with spoken dialogue, which I think is easier for a modern ear. This is also the opera that have the famous anecdote that the Austrian Emperor complained that it contained ”too many notes” for his unrefined ears. It probably isn’t true, but the opera is filled with some really wonderful coloratura passages. It’s hard to choose just one or two pieces, but I selected to post Osman’s aria O wie will ich triumphieren, here sung by the bass Kurt Moll. It contains one of the lowest notes in the bass repertoaire. Kontanze’s role is also a tough one, specifically tailored for the singer Catarina Cavalieri’s voice. Here is Diana Damrau singing Martern alle Arten

Le Nozze di Figaro (Glyndebourne 1973)

9 april 2009

Som jag nämnde när jag lånade den här DVD:n anade jag att den var gammal, det var dock först när jag satte den i spelaren och förtexterna kom upp som jag insåg att den var ända från 1973. Detta gjorde att det enda namn jag kände igen var Kiri Te Kanawa som Grevinnan.

Det var en otrolig traditionell uppsättning, vad det gäller kostymer, scenografi, ja det mesta. Den gjorde också tydligt att det var en fortsättning på Barberaren i Sevilla, eftersom alla karaktärer presenterades under ouvertyren tillsammans med en förklaring av de hade haft för sig tidigare. Det är ändå något märkligt om man går tillbaka till kostymerna, fastän de väl ska föreställa 1700-tal, så syns det att de är gjorda på 1960- eller 1970-talet. Figaro själv springer till exempel runt med en väst som bara fick mig att tänka på gamla, murkiga gillestugor med bruna medaljongtapeter.

Sångmässigt och skådespelarmässigt är den ok. Det största intrycket gör Greven, spelad utav Benjamin Luxon, i första akten är det i stort sett han som gör det intressant att se på operan. De andra sjunger bra, men det är lite ”stå-rakt-upp-och-ner-och-sjunga”, som jag tycker är tråkigt. En annan som gjorde ett stort intryck var Frederica von Stades Cherubin. Tråkigt regisserad, men med ett så innerligt uttryck att man verkligen trodde på alla hans kärleksproblem.

Överlag är det en bra grunduppsättning, den ger inga extra ryck i ansiktsmusklerna, men den visar väl en ganska bra hur Figaros Bröllop har sett ut under större delen av dess historia.

3/5 konspirerande tjänarinnor

 

Vill se något nytt

16 mars 2009

Jag vandrade förbi biblioteket när jag var på stan. Ville se om de hade någon trevlig opera-DVD att låna. Utbudet är tyvärr ganska litet, jämfört med Uppsala, men jag valde att låna hem Figaros bröllop i en uppsättning från Covent Garden, måste vara ganska gammal om man ser på vilka som är med. Glädjande var att de nu har fått in hela Met-Ringen på DVD, men eftersom jag inte tycker den är så jättebra och jag bara har Götterdämmerung kvar kände jag inte för att låna den. Jag måste hitta någon riktigt bra motivation för att utsätta mig för de 5 timmar de ändå är, Götterdämmerung är den opera jag gillar minst i Ringen. I övrigt var det bara en Aida, också från Met, som var det enda som jag inte redan sett.

Hoppas få tid att se Figaro så snart som möjligt, så det kanske kommer en recension på den inom de närmaste dagarna.