Regietheater och musikaler

13 april 2009

Helgens JCS-fördjupning fick mig att titta runt på en del forum på nätet som behandlar JCS. Klart är att de alla älskar filmen från 1973, och råkar man säga något positivt om Glenn Carter eller uppsättningen från 2000 får man en värre hop på sig än om det var 1999 och man hade sagt att Jar Jar var en trevlig karaktär. Det fick mig också att tänka på en idé jag har haft länge i bakhuvudet, och det är ”är musikaluppsättningar en stelnad konstform?”. Nu ska jag ärligt säga att det är väl 15 år sen jag var på en musikal live senaste, så det här intrycket har jag fått mest från recensioner och reklam för uppsättningarna. För mig verkar det lite som att, med undantag för musikaler bygger på redan existerande musik som ”We will rock you” eller ”Mamma Mia!” så håller det på att bli en etablerar kanon med vissa musikaler som spelas väldigt ofta. Precis som du har i operavärlden där det är en del stora operor som väl går att hitta i stort sett jämnt på någon scen. Dessa musikaler sätts också upp på i stort sett samma sätt. ”The phantom of the opera” är alltid i 1800-talets Paris, ”West Side Story” är jämnt i 1950-talets USA och så vidare. För att anknyta till JCS så är det många som verkligen verkar ogilla när den sätts up på något annat sätt än om det vore i 30-talets Palestina.

Vore det dags att det kom in någon med de idéer om regietheater som väl är i stort sett förhärskande inom operavärlden. Nu är det väl bara på Drottningholm man försöker sätta upp operor på samma sätt som när de skrevs. Ibland kan det visst gå för långt, jag gillar verkligen nytolkningar men jag kan inte säga att jag är stormförtjust när allt utspelar sig inom totalt kala rum. Frågan är också om en sån utveckling för musikaler skulle göra det lättare för dem att överleva när musiken som spelas inte är så mainstream längre? En annan sak är ju om publiken verkligen skulle tolerera en total omtolkning av ett känt verk. Än idag pratas det ju om 100-årsringen bland Wagnerianer, och i allafall JCS-fansen verkar ha svårt att acceptera några andra tolkningar än den som gjordes i början av 1970-talet.

Det skulle vara intressant om någon som har större koll på musikaler tycker jag är helt ute och cyklar eller inte.

Jesus Christ Superstar

11 april 2009

Jag brukar inte skriva om musikaler, men JCS räknar jag som en rock-opera, så jag gör ett undantag. Anledningen är att det är påsk, och idag har det nästan blivit överdos av JCS, först visade Svt 1 filmatiseringen från 1973, och sen sände P2/P4 Malmöoperans version, den med Ola Salo.

Vi börjar med filmen.

För många som gillar JCS är det filmen från 1973 som är den ultimata versionen, det är helt enkelt så JCS ska göra. Personligen har jag väldigt svårt för den. Det är helt enkelt för mycket hippies som hoppar runt, jag har svårt att se bortom det för att istället koncentrera mig på handlingen. Det finns en del snygga kameravinklar och klippningar, men det döljer inte att det känns mer som Woodstock än Jerusalem. Jag har också väldigt svårt för Ted Neely som Jesus. Han går omkring och verkar så kall och fanatisk, jag skulle helt enkelt inte bli förvånad om han tackade ja till Simons förslag att använda sina anhängare för att göra väpnat uppror mot Rom. Däremot ska sägas att han gör en otroligt bra Getsemane, där passar kameraarbetet och hans röst perfekt. Jag blir alltid berör när jag ser hans Getsemane, det kommer jag också ihåg att det var mitt starktaste intryck när jag såg JCS första gången, vilket var på en musiklektion i fyran.

Totalbetyget blir ända bara 2/5 silverpenningar. Vill jag se JCS väljer jag mycket hellre versionen från 2000.

Så Malmöoperans uppsättning.

Jag är forftarande lite ledsen att jag inte lyckades ta mig ner till Malmö för att se den. Nu när jag sitter och lyssnar på den blir jag ännu mer ledsen. Musikaliskt är den ypperlig och Ola Salos svenska text är otroligt bra. Det märks att det är en översättning av någon som är väl förtrogen med orginalet, inte bara får betalt för att göra en översättning. Den enda fria tolkning Salo har gjort är under den sista måltiden, lärjungarnas dryckesvisa. Här har mycket av dryckesvisan försvunnit, istället förtydligas lärjungarnas oro och även deras avundsjuka på Judas. Ola Salo gör en underbar Jesus och Patrik Martinsson Judas är också otroligt bra. Egentligen är den enda tveksamma rösten Åsa Fång som Maria Magdalena. Det är inte så mycket att hon sjunger dåligt, men däremot så är den inte alls känslosam utan det känns mer som att hon bara sjunger igenom sångerna, som om det vore en sånglektion eller något. Jag kommer nog att köpa CD:n som väl har släppts nu, och jag är ledsen att de inte valt att göra en DVD av den.

4,5/5 lulliga lärjungar.

 

hurra

9 oktober 2008

Jag har egentligen råd, men nu har jag köpt biljett till Bryn Terfels konsert i Stockholm den 23 oktober. Jag har varit på två konserter med honom tidigare, och den första gången jag hörde honom live var med Malcom Martineau i Konserthuset 1998, det är över tio år sen.

Bara för att jag har blivit så glad så skippar jag lite i min youtube-lista och lägger ut när Bryn sjunger ”Stars” från Les Miserable.

http://www.youtube.com/watch?v=onm7M-XsGYI