TV och livesändning

24 mars 2010

Den som mot förmodan läser det här tidigt på morgonen kan få tipset att fyrans nyhetsmorgon har som artist mezzosopranen Katija Dragojevic, som sjuger ur Figaros bröllop, bland annat 7.25 och 9.20.

Sen är det återigen dags för livesändning från Met nu i helgen. Det är Hamlet av Ambroise Thomas som står på repertoaren, och sjunger gör bland annat Natalie Dessay och Simon Keenlyside.

För den som vill få ett smakprov kan lyssna här när Natalie sjunger Ophelie.(inte samma uppsättning dock tror jag)

 

100 bäsa operorna – La Sonnambula av Bellini

17 oktober 2009

La Sonnambula – by Vincenzo Bellini

La sonnambula (The Sleepwalker) is an opera semiseria in two acts, music by Vincenzo Bellini to an Italian libretto by Felice Romani

Synopsis

Act 1

Scene 1: A village, a mill in the background

Lisa, the proprietress of the inn, is consumed with jealousy as the betrothal procession of Amina and Elvino, who had once been betrothed to her, approaches. She spurns the lovelorn Alessio. Amina thanks her friends for their kind wishes and particularly her foster-mother Teresa, owner of the mill, who had adopted her as an orphan. She thanks Alessio, who had composed the wedding song and organised the celebrations, wishing him well in his courtship of Lisa, who continues to reject his advances. Elvino arrives, having stopped on his way at his mother’s grave to ask her blessing on Amina. He gives Amina his mother’s ring and they exchange vows.

A stranger arrives, asking the way to the castle. Lisa points out that it is getting late and he will not reach it before dark and offers him lodging at her inn. The newcomer, who surprises the villagers by his familiarity with the locality, asks about the celebrations and admires Amina, who reminds him of a girl he had loved long ago. He admits to having once stayed in the castle, whose lord has been dead for four years. When Teresa explains that his son had vanished some years previously, the stranger assures them that he is alive and will return.

As darkness approaches the villagers warn him that it is time to be indoors to avoid the village phantom, but he is not superstitious and assures them that they will soon be free of the apparition. Elvino is jealous of the stranger’s admiration of Amina; he is jealous even of the breezes that caress her, but he promises her he will reform.

Scene 2: A room in the inn
Lisa tells the stranger that he has been recognised as Rodolfo, the long-lost son of the count, and warns him that the village is preparing a formal welcome. Meanwhile she will be the first to pay her respects. She is flattered when he begins a flirtation with her, but runs out, dropping a handkerchief, when a sound is heard outside.

It is Amina, who enters the room, walking in her sleep. Rodolfo, realising that her nocturnal wanderings have given rise to the story of the village phantom, is about to take advantage of her helpless state, but is struck by her obvious innocence and refrains. She falls asleep on the sofa and he goes outside as the villagers are heard advancing on the inn to welcome their new lord. Lisa points to the sleeping Amina; and Elvino, believing her faithless, rejects her in fury. Only Teresa believes in her innocence.
[edit] Act 2

Scene 1: A wood

On their way to ask the count to attest to Amina’s innocence, the villagers meet Amina and Teresa, on a similar mission. Elvino continues to reject Amina, even when the count sends a message that she is innocent. Elvino is not convinced and takes back the ring, though he is unable to tear her image from his heart.

Scene 2: The village, as in Act I

Elvino has decided to marry Lisa. They are about to go to the church when Rodolfo tries to explain that Amina is innocent because she had not come to his room awake – she is a somnambulist, a sleepwalker, but Elvino refuses to believe him.

Teresa begs the villagers to be quiet, because Amina has at last fallen into an exhausted sleep. Learning of the impending marriage, she confronts Lisa, who says that she has never been found alone in a man’s room. Teresa produces the handkerchief Lisa had dropped. The Count refuses to comment, but continues to assert Amina’s virtue. Elvino demands proof, which is dramatically produced when Amina is seen walking in her sleep across the high, dangerously unstable mill bridge. Rodolfo warns that to wake her would be fatal, so all watch as she relives her betrothal and her grief at Elvino’s rejection. When she reaches the other side safely, Elvino calls to her and she wakes to find herself in his arms, to the rejoicing of all.

Roles:
Count Rodolfo – bass
Amina – soprano
Elvino – tenor
Lisa – soprano
Teresa – mezzo-soprano
Alessio – bass
Notary – tenor
Villagers – chorus
*******************************

La Sonnambula is one of the classic bel canto operas. It was an immediate success and is still performed regularly. Amina is a demanding role, and it’s quite often a stepping stone towards roles like Lucia in Lucia di Lammermoor. Knowing this I was quite surprised to see that there’s a CD with Cecilia Bartoli available. La Sonnambula is one of the operas that I’m going to see the next time I can get a week of free Metplayer. Metropolitan has a performance with Natalie Dessay available. Here is her famous aria, which is a very typical ”mad scene” aria.

 

La Fille du Régiment

31 januari 2009

Innan jag satte på tv:n ikväll visste jag att operan existerade och att det var Donizetti som skrivit den, men det var väl allt. Jag hade ingen koll på handlingen och hade aldrig hört någon musik ur den. Slutintrycket är att det här var en riktigt trevlig liten opera, kanske inte någon som går in på min topplista, men väl värd att tillbringa några timmar med.

Handlingen är ganska enkel. Det är krig i gränstrakterna mellan Frankrike och Österrike (personen som skrev librettot verkar inte ha haft någon större koll på geografin och ger en del förvirrande name-drops). Marie har växt upp med ett regemente och är deras maskot/hushållerska, hon är kär i en österrikare som heter Tonio. Eftersom hon har lovat att gifta sig med någon i regementet tar han värvning. Då dyker hennes moster/mamma upp och tar med henne till det slott som hon borde ha växt upp i. Trots alla försök vill Marie inte bli någon fin dam, och inte heller gifta sig sonen till en hertiginna. Naturligtvis dyker hennes regemente upp och reder upp allt så att hon får gifta sig med österrikaren, som nu har fått medalj för sin tjänst i den franska armén.

Det är en trivsam handling, inget större djup men det sker en hel del oväntade vändningar. Den är inte fullt så enkelspårig som jag först trodde när jag började se den. Musikaliskt är det enda jag kan jämföra med L’elisir d’amore, eftersom det är den enda andra Donizetti-opera jag har hört helt och hållet. Det hörs att det är samma kompositör, dock saknas det väl några riktiga pärlor som man kommer ihåg när de sista toneran klingat ut. Marie må vara huvudroll i operan, men de bästa numren tas helt klart av Tonio och soldatkören. Det är också de som står för några av de mest komiska momenten, kanske för att mycket av humorn hos de övriga trots allt ändå är lite övertydlig. Tonio har en aria där han slänger ur sig nio höga C på raken, det är det klaraste musikaliska minnet från operan.

Uppsättningen är väldigt genomregisserad, här är det inte någon som bara står på scen och rör på munnen. Detta blir också än tydligare eftersom det även finns två rena talroller, och rollen som hertiginnan görs av självase Dawn French. Hon är strålande, och även fast operan är på franska får hon in en hel del engelska uttryck också. Natalie Dessay, som spelar Marie, är skicklig på att kombinera skådespeleri och sång. Här visar hon upp ett påtagligt fysiskt skådespeleri, som ibland nästan gör en nervös för att det är så överspänt. Eftersom jag såg dokumentären om uppsättningen innan vet jag ändå att det är ett medvetet val från regissörens sida.
Tonio spelas av Juan Diego Florez. Först tyckte jag att det var väldigt komiskt att se en tysk karaktär, som pratar franska, men spelas av en italienare med väldigt tydlig brytning. Han gör det dock storstilat. Jag tyckte att det verkade som en vanlig, tråkig, våpig tenor-roll,, men Florez gör alltihop med både allvar och naivitet att han blir alldeles trovärdig iallafall. Sen var hans höga C:n som tidigare nämnts det häftigaste i hela operan.

Själva scenografin var intressant, hela första akten utspelar sig på skrynkliga kartblad. I andra akten blir den mer traditionell med en salongsinteriör. Den verkar utspela sig kring första världskriget, även om Marie har en underbar klänning som helt klart är New Look, iallafall är det inte direkt någon flapper. Övriga kostymer är inte särskilt vågade eller överraskande, men snygg och välsydda.

Slutomdömet är att det är en opera som jag inte skulle ha något emot att se om i fler sammanhang, men jag kommer inte att gå och nynna på den eller desperat leta efter att få tag på en inspelning.

La Fille du Régiment (Donizetti) 3,5 av 5 snöklädda alptoppar