tystnad ochtråkigt

21 november 2009

Igår avled Elisabeth Söderström 82 år gammal. Hon debuterade redan 1947, och var aktiv världen över en bra bit in på 80-talet. Många av dödsrunorna hyllar hennes varma, sensuella klang. Själv kan jag nog inte säga att jag har hört på henne tillräckligt för att det ska vara något särskilt jag tänker på.

Jag sitter och tittar på Svt:s sändning av Last night of the Proms, det är ju bara ca två månader efter att den framfördes. Nåja, kommentator låter som att han gäspar hela tiden, och inte gör han något för att det ska bli en rolig konsert. Med tanke på att jag lyssnade på BBC:s radioutsändning live så fick jag ju veta en del om styckena som framförs, det verkar inte den svenske kommentator kunna något om. Min egen recension av kvällen kan läsas här.

 

Klipp från Proms

14 september 2009

Här är några klipp från the Proms.

Arnolds – A grand, grand ouverture

Rule Britannia med Sarah Connolly

Ok, inte årets men en favorit i repris. Rule Britannia med Bryn 2008


Jag kunde tyvärr inte hitta hans första Rule Britannia, som var ännu bättre. Han kom in i fotbollströja och slängde ut en kramdjursdrake till publiken. Det var också riktigt stort att han sjöng på cymriska den gången, 2008 var det mer väntat.

 

Last Night of the Proms

12 september 2009

Jag sitter och lyssnar på Last Night of the Proms, tack för webbradion! Jag missade inledningen, men kom in i slutet av första delen. Jag postar mina intryck här vartefter de kommer, och sen så postar jag allt samtidigt.

Mahler – Lieder eines fahrendes Gesellen, sjungs av Sarah Connolly. Jag är lite ledsen över att jag missade Dido’s lament med samma sångerska, Mahler är lite för tung för min smak.

Villa Lobos – Choros nr 10. Alltså inte Bachsviten, som jag inte kan stava till.

Paus, men då får vi lite smakprov från vad som pågår i Proms in the Park runt om på öarna.

Swansea – det vackraste hittils, det är en walesisk kör (bara män såklart) som sjunger en fantastisk version av Bizets Au fond du temple saint
Salford – ett otroligt vackert, nästan lika bra som Swansea, stycke av Saint-Saëns på cello. Tyvärr missade jag titeln, och de har inte programmet för parkerna ute på nätet.
Hyde Park – ännu en mezzo, Katherine Jenkins. Jag har ju hört en del mezzos nu under våren/sommaren när jag dels lyssnat på Malena, dels letat fram diverse arior under nedräkningen. Jenkins har en väldigt mörk och varm klang, men dessvärre är hon väldigt blek i Rosinas Cavatina ur Barberaren. Hon har svårt att hitta de högsta tonerna, och nej, Malena sopar mattan med henne i samma stycke.

Tillbaka till Albert Hall

Nu har Henry Wood fått sin lagerkrans, publiken är extatisk.

Arnold – A Grand, grand ouverture. Ett märkligt stycke där orkestern inkluderar fyra dammsugare, golvpoleringsmaskin och gevär.  Det kan nämnas att på golvpoleraren hörs sir David Attenborough, som hävdar att det är ett mycket känsligt och svårspelat instrument.Jag skulle verkligen vilja se hur det ser ut på scenen. Det låter ganska mycket som filmmusik, med humoristiska inslag. Publiken skrattar en hel del. Får nog leta upp det här på youtube sen. När det var slut ropade någon från publiken att de hade missat att dammsuga en del. 😀
Ketèlbey – In a monastery garden. Fint.
Piazzolla – Libertango. Bra
Gershwin, arr. Barry Forgie – Shall we dance, they can’t take that away from me. Jazzvariant med mycket improvisation från trumpet och röst. Urtjusigt, från båda solisterna. Sarah Connolly klarar att lägga ifrån ”operarösten”, men låter ändå helt klart skolad.

Firework fanfares – ett antal nya fanfarer som spelas runt om i parkerna och leder in i det traditionella programmet. Dirigenten, David Robertson, försöker först få publiken att stämma sina pipor/ljudsaker/tutor, men det går inte så bra. 😉 Dessvärre har man skippat Woods fantasier, utan kör Händels fyrverkerimusik och sen bara Rule Britannia. jag är klart missnöjd eftersom jag gillar Sailor’s hornpipe, ja jag gillar hela fantasisekvensen. Jag är väl helt enkelt en gammal, dammig traditionalist i det här fallet. Mycket skratt från publiken, jag undrar vad hon håller på med.

Sen kommer Jerusalem, jag trodde den skulle vara i slutet. Det är iallafall min absoluta favorit i programmet. Jag får rysningar när jag hör den för att den är så vacker.

Tal – småmysigt, lite lagom humor och allvar

Pomp and Circumstance – Vid omstarten ber Robertson att publiken ska sätta T:et i migthier på rätt ställe, det borde inte vara svårt, det är ju en nation byggd på te. 😀

God save the Queen, och så var det över. (även om Auld Lang Syne hörs från publiken)

Jag kommer nog att leta efter klipp på youtube, men får väl vänta till imorgon iallafall.