Fidelio, Metropolitan 2000

1 oktober 2009

Äntligen äntligen en opera på Met där man valt att flytta handlingen från vad som står i librettot, och där Ben Heppner faktiskt visar upp lite skådespelartakter också. Fidelio är Beethovens enda opera, och lånar mycket drag från de tyska sångspelen, till exempel att det är en hel del pratad dialog. Den handlar om Lenore, som klär ut sig till man för att leta upp sin make Florestan, som sitter oskyldigt fängslad av den onde Don Pizarro. På samma gång har Lenore/Fidelio lyckats förföra dottern till fångvaktaren Rocco, för att få tillgång till fängelsecellerna.

 

Operan är ganska kort, knappt två timmar, och det känns som att den går riktigt snabbt. Den utspelar sig i något icke-definierat fängelse ca 1950. Precis som i Trollflöjten, som ju också är  ett sångspel i stora drag, finns det en hel del kontraster i operan. Lenore har en underbar, dramatisk aria i första akten, men där finns också Roccos ganska komiska inlägg om att man måste ha pengar för att leva i ett lyckligt äktenskap. Andra akten är dock jämnare, här är det drama hela vägen när Lenore äntligen hittar sin Florestan.

 

Florestan spelas av Ben Heppner, och här har han inte möjlighet att röra sig så mycket. Han ligger trots allt bunden i sin fängelsehåla större delen av tiden, och det gör han bra. Lite typiskt operaaktigt blir det ändå när man har sjungit om hur den stackars fången har svultit och är i stort sett döende, och så tittar man på Heppner som ju är en sångare av det större slaget. Han funkar nog helt enkelt bäst i roller där han inte behöver vara ung, käck eller hjältemodig, lidande passar honom bättre. Karita Mattila gör Lenore. Falck Struckman spelar den onde Don Pizarro, och han gör inget stort intryck i första akten. Där finns det en hel del snabba och lätta passager, och det verkar som hans röst inte riktigt hänger med i dem. I andra akten när det är mer dramatiska toner, då går det betydligt bättre. Han agerar helt magnifikt operan igenom. Rene Pape är Rocco, och visar än en gång vilken ypperlig skådepelare han är. Han rör sig verkligen som en äldre, lite kuvad, fångarbetare som bara gör sitt jobb, men slits mellan moral och order. Strålande, även om jag personligen inte tycker han passar i grått hår.

 

Slutbetyget blir 4,5 av 5 revolutionärer. Fidelio känns ganska mycket som ett mellanspel mellan Mozarts rena rockocko-operor, och de tyska dramatiska operar som skulle börja dyka upp lite senare.

 

Mästersångarna i Nürnberg, Metropolitan 2001

20 augusti 2009

Mästersångarna räknas som Wagners enda komiska opera, och visst finns det en hel del småroliga saker, men det är ändå inte så att man sitter och vrider sig i skratt om man säger så. Det märks också att det är en ganska tidig Wagner, det är inte lika fullspäckat med ledmotiv och själva upplägget med mycket kör och mer uppbrutna stycken känns också mindre utvecklat än till exempel Tristan och Isolde eller Ringen. När Met sätter upp operan är det naturligtvis med en otrolig ensemble, James Morris som Hans Sachs, Ben Heppner som Walther, Karita Matilla som Eva, sir Thomas Allen som Beckmesser och Rene Pape som Poltger, inte så dåligt.

Sångarmässigt är det högklassigt, det är bara Karita Mattila som kanske inte verkar vara helt i toppform, ibland låter det lite ansträngt när hon sjunger. Däremot är det väl helt klart att Ben Heppner är en ypperlig sångare, men en dålig skådespelare. Det är bättre än i Tristan och Isolde (som jag recenserade här) men kameran är ändå tvungen att hela tiden zooma in hans ansikte för att man ska kunna få se några uttryck. På scenen rör han sig stelt som en pinne. Detta jämförs då med Morris, Allen och Pape som verkligen fyller upp scenen så fort de visar sig. Här är det väl främst Allens Beckmesser som är ett strålande exempel på fysiskt agerande, och den som lockar till mest skratt.

 

Sen ska sägas att ända sen jag såg tv-programmet Klassiska typer så har jag svårt att ta slutet i Mästersångarna på allvar. Ett program var dedikerat till varför det bara är tysk musik som räknas när man talar klassiskt, och som exempel på tyskarnas glorifiering av sig själva visades Sachs slutkväde. (det är mycket tal om att allt som är tyskt är bra och ska bevaras) I den engelska undertexten har mycket av det fallit bort, men det är roligare att lyssna på vad Sachs verkligen sjunger.

 

Mästersångarna är en lång opera, ca 5 timmar utan paus, men jag skulle ändå rekommendera den för någon som vill prova Wagner och inte orkar kasta sig direkt in i Tristan eller Ringen. Den här Met-uppsättningen är också väldigt traditionell, det är inga farliga tolkningar eller spännande nya idéer, men den flyter på bra.

 

Det blir 4 av 5 välgjorda skor.

Man kan ju drömma

17 mars 2009

Nu har lite mer detaljer om La Scalas uppsättning av Ringen blivit offentliga. Den kommer att göras 2010-2013, fullständiga cykler 2013.Den dirigeras Daniel Barenboim och regisseras av Guy Cassiers. Jag vet inte vad Cassiers har gjort tidigare, men Barenboim är ju i stort sett en garanti för en storslagen Ring.

Här kommer sångarna också:

Wotan – René Pape (jag tror inte jag behöver kommentera det vidare [face_drool] )
Brünnhilde – Nina Stemme (hon har gjort några Brünnhilde tidigare, men själv har jag bara hört henne som Sieglinde och Isolde, något som lockar till mer)
Sieglinde – Waltraud Meier (tidigare rykten sa att hon skulle göra Brünnhilde, men nu blir det Sieglinde istället. Jag har inte hört tillräckligt, men det verkar som hon är den mest populära Sieglinde i världen just nu)
Siegmund – Simon O’Neill (han sjöng Tamino i Salzburgsfestivalens uppsättning av Trollflöjten 2006, jag har den på DVD och trodde jag hade gjort en riktig recension på den, men jag har bara postat några korta intryck. Får åtgärda det snarast. Iallafall mitt intryck av O’Neill var att han var en bra sångare, men en ganska stel skådespelare)
Siegfried – Ian Storey (har aldrig hört talas om honom, så jag kan inte säga någonting).

Att se den här uppsättningen av Valkyrian, som inleder säsongen 2010-2011, vore riktigt häftigt. Någon som vill donera en flygbiljett till Milano och en biljett till La Scala? Alternativt Berlin, uppsättningen sker i samarbete med Berlin Staatsoper så den kommer väl dit också, inga datum färdiga än.

Som sagt drömma kan man ju, och tills vidare lyssna på det här youtube-klippet där René Pape sjunger ”Leb wohl….”

 

youtube 13

8 november 2008

Det blir en dubbel igen. Katalogarian ur Don Giovanni, framförd först av Bryn Terfel och sen av René Pape. Det är intressant att höra hur deras interpretationer skiljer sig åt, jag anser nog att Bryn Terfel gör den bättre och mer humoristisk. Sen är det i och för sig kul att höra när Rene Pape tappar texten mitt i sången, men ändå lyckas sjunga vidare utan att det märks.

Bryn Terfels version går inte att bädda in i texten, så här kommer bara länken: http://www.youtube.com/watch?v=2N-d9Q4TlBQ

Rene Pape: http://www.youtube.com/watch?v=YgtdYEZnX5M

Det här är mina två absoluta favoritsångare, men jag måste säga att Bryn Terfel gör de ”lättare” rollerna bättre, medan Rene Pape gör de dramatiska partierna bättre. Om man säger så jag ser hellre Terfel som Falstaff och Pape som Wotan.

Sen är mina föräldrars  DVD inprogrammerad för först Wagners gudinnor och sedan Valkyrian på SVT ikväll, jag är bara nervös att jag ska ha gjort något fel så att jag råkat ställa in fel datum eller program eller så.

youtube 4

7 oktober 2008

Vi fortsätter med mer Pape, och det är tydligt att när jag la till de kommande klippen var jag inne i en Wagner-period.

Här är det Pape som Hunding i första akten av Valkyrian, en ganska stor skillnad mot hans lugna och visa Sarastro. Inspelningen är en skakig video från en galakonsert i München.

http://www.youtube.com/watch?v=olm8Ch3hd2U

youtube 3

2 oktober 2008

Dags för näste favoritsångare att göra entré på listan. Här kommer slutet av Trollflöjten, med Rene Pape som Sarastro. Uppsättningen är från Salzburg 2006. Efter att ha sett det här klippet och lite mer tog jag och köpte hela DVD:n. Uppsättningen i sin helhet är märkligt, jag blir inte riktigt klar på vad regissören egentligen menar, men den har flera riktiga höjdpunkter, och slutet är ett. Se bara på blicken mellan Sarastro och Nattens drottning, spelad av Diana Damrau. Varför kören är sminkad som tvättbjörnar är ändå en gåta.

http://www.youtube.com/watch?v=Pjiia_LlQmE

Tristan och Isolde, Glyndebourne

7. september 2008

Jag kom hem så att jag kunde se större delen av Tristan och Isolde, missade första akten och precis i början av den andra. Jag hade dock inte möjlighet att bara sitta och lyssna på den, utan jag hade den mer på i bakgrunden.

Uppsättningen var modern, en enkel dekor med ljussättningen som det viktigaste draget, och kostymer som klart var fantasy/historiskt inspirerade. Det här är den sortens uppsättning jag generellt gillar, och just Tristan och Isolde gör sig bäst på det sättet, det är ju inte direkt så mycket ”action”.

Det här var många gånger bättre än Met-uppsättningen jag recenserade i vintras, vilket visar vilken otrolig skillnad det gör med sångare som kan agera också. René Pape dök återigen upp som Marke, men den här gången var han inte den enda som faktiskt lyckades göra något på scen. Nina Stemme har en otrolig utstrålning, och även om Tristan och Isolde inte är en favorit så kommer tårarna ändå när hon sjunge sin Kärleksdöd. Att se henne stå ensam på scen i en blå spot och sjunga ut för fullt i raden om ”världsalltets…”, det var riktigt häftigt. Vill man se en Tristan och Isolde är det här nog så bra det kan bli.

Betyg: 3,5/5 (jag tycker ju fortfarande operan är en aning seg)