Tristan och Isolde, Glyndebourne

7. september 2008

Jag kom hem så att jag kunde se större delen av Tristan och Isolde, missade första akten och precis i början av den andra. Jag hade dock inte möjlighet att bara sitta och lyssna på den, utan jag hade den mer på i bakgrunden.

Uppsättningen var modern, en enkel dekor med ljussättningen som det viktigaste draget, och kostymer som klart var fantasy/historiskt inspirerade. Det här är den sortens uppsättning jag generellt gillar, och just Tristan och Isolde gör sig bäst på det sättet, det är ju inte direkt så mycket ”action”.

Det här var många gånger bättre än Met-uppsättningen jag recenserade i vintras, vilket visar vilken otrolig skillnad det gör med sångare som kan agera också. René Pape dök återigen upp som Marke, men den här gången var han inte den enda som faktiskt lyckades göra något på scen. Nina Stemme har en otrolig utstrålning, och även om Tristan och Isolde inte är en favorit så kommer tårarna ändå när hon sjunge sin Kärleksdöd. Att se henne stå ensam på scen i en blå spot och sjunga ut för fullt i raden om ”världsalltets…”, det var riktigt häftigt. Vill man se en Tristan och Isolde är det här nog så bra det kan bli.

Betyg: 3,5/5 (jag tycker ju fortfarande operan är en aning seg)

tv-tips

6. september 2008

Imorgon söndag den 7 kl. 13.55 visar SVT Tristan och Isolde från Glyndebourne, med Nina Stemme som Isolde. Typiskt nog så arbetar jag under de första två timmarna. Nu är ju inte Tristan och Isolde någon av mina favoriter, men jag är väldigt nyfiken på att höra Nina Stemme. Jag får nöja mig med att se slutet.

Dessutom så bekräftar SVT i beskrivningen av Tristan och Isolde att de fortsätter sin Wagner-satsning i höst med att visa hela Ringen från Stockholm.

Tristan och Isolde, Metropolitan (arkiv)

I väntan på att mina nya DVD-skivor dyker upp så tänkte jag prata lite om Tristan och Isolde. På stadsbiblioteket hade de den på DVD från the Met med Jane Eaglen och Ben Heppner dirigerade av James Levine. Nu ska det sägas från början att jag har lite svårt för själva operan, musiken för mig flyter på utan att riktigt glöda tillräckligt för att jag ska orka vara uppmärksam hela operan igenom. Naturligtvis finns det undantag, det självklar är naturligtvis Isoldes ”Liebestod” men även delar av andra aktens kärleksakt är otroligt vackra.

Själva iscensättningen var intressant, den var väldigt abstrakt, men framförallt i andra akten var det otroligt tjusigt när man ser kung Marke som i ett medeltida altarskåp i början, och sedan när han upptäcker kärleksparet kliver han ur det, ner från det upphöjda till den krassa verkligheten. Regin är ganska sparsmakad, men ett rent misslyckande är när Isolde förklarar bakgrunden om ”Tantris” med hjälp av dockor som hon påpassligt har med sig i skeppet, ett skepp som i övrigt är i stort sett kalt. Kanske behövs ändå dockorna för att få något att hända på scen, Jane Eaglen är nämligen så stor att hon har uppenbara problem att över huvud taget röra sig. Hon kan i stort sett bara stå upp och gå några steg. Ben Heppner är också en ”stor” operasångare, men inte lika stor. Han fallerar mer på att han uppenbart inte är någon skådespelare. När de filmade honom skulle de bara ha gjort närbilder, det syns verkligen i ansiktet på honom att han menar vad han sjunger, något han tyvärr inte alls kan förmedla med hela kroppen. Så vi får i stort sett ett kärlekspar med vackra röster, men som inte alls är trovärdiga som ett ugnt kärlekspar. Deras vackraste insats blir därför i andra akten när de bara framträder som svarta skuggor mot en otrolig, blå fond i slutet av deras kärleksscen. Då koncentrerar man sig bara på ljuset och musiken och då äntligen gick det lite rysningar i kroppen.

Problemet med huvudrollsinnehavare som inte kan agera förtydligas också när Marke (Rene Pape) kommer in på scenen. Han äger verkligen hela utrymmet med sin utstrålning. Fram tills han kom in på scenen var jag beredd att skylla på regin som anledning till att det inte fanns någon kärleksglöd, men eftersom han har samma regissör men ger ett helt annat intryck måste jag ändå hänvisa bristen på känslor till huvudrollsinnehavarna själva. Som så ofta händer i opera blir det också lite lustigt när Marke, den vise gamle kungen, ser betydligt yngre och fräschare ut än både Tristan och Isolde. Samma förhållande gäller för Brangäne, spelad av Katarina Dalayman! som i jämförelse med Isolde ser ut som en liten flickspoling.

Mitt slutomdöme blir ändå lågt för den här uppsättningen. Musikaliskt är det så vackert som Tristan och Isolde kan bli, kom ihåg jag är ingen älsare av musiken, men musiken döljs i de uppenbara bristerna som träder fram på scen. Vill man ha den här uppsättningen rekommenderar jag en ren ljudinspelning, då blir nog behållningen betydligt större.