Trollflöjten i Göteborg

1 december 2009

Göteborgsoperan har satt upp Trollflöjten, och de flesta recensionerna verkar vara mycket bra, även om sångarinsatserna verkar ha varit blandade. Jag gillade särskilt när DN skriver att det har lagt handlingen i en fantasy-värld där det går lättare att hantera de olika (ologiska) händelseutvecklingarna i operan. Det är precis vad jag har längtat efter. Trollflöjten ska vara sagolik, och kanske är det först nu när fantasy börjar bli riktigt rumsrent, efter diverse film- och boksucceer, som tiden är mogen för en sådan tolkning.

Här är några recensioner

Expressen: De 218 åren spelar ingen roll, det finns ingen antikverad känsla i den en dröm där alla figurer som dyker upp kan vara aspekter på Tamino
DN: Det är en oerhört underhållande föreställning. En triumf för orkestern, ensemblen och den tidigare endast musikalerfarne Rikard Bergqvist som också mycket fint har bearbetat texten och översatt den till svenska.
SvD: Denna Trollflöjt blir därför en överregisserad uppsättning som inte vågar andas ens när Mozart skrivit in pauser,
GP: det finns ett mod i Bergkvists vision och det sätt som han har genomfört den

Trollflöjten – Dalhalla 2009

9 augusti 2009

Nu ska jag försöka sammanfatta vad jag tyckte om uppsättningen. Jag har insett att det nog är lättast om jag delar upp det hela i mindre bitar.

Den generella regin är det häftigaste användandet av Dalhallas hela potential. Man fick nästan nackspärr av att titta sig omkring för att se var allting hände. Regissören, Stein Winge, nämnde i programmet att han kände sympati för Nattens Drottning, och att Sarastro var en sektledare. Detta genomfördes kanske inte riktigt på scenen, men jag fick iallafall en obehaglig känsla av alla präster som såg ut att tillhöra någon fundamentalistisk frikyrka, alla klädda i prydliga likadana kostymer. I slutet dör inte heller Nattens Drottning, utan hon och hennes följe, liksom alla på scenen (inklusive dirigenten) kläs i likadana saffransgula kåpor. Det gav mig faktiskt en rysning, och inte så positiv, vilket nog är första gången det har hänt när jag sett Trollflöjten. Winge var också klart inspirerad av Branaghs Trollflöjten, det var tydligt i Nattens Drottnings entré, hennes klädsel och faktiskt var dialogen innan hennes hämndaria direkt norpad därifrån. Han lät också Sarastro sköta Talarens roll och degradera Monostatos, istället för att piska honom. Detta inluderade också exakt likadana rörelser. Jag tror ändå inte att det var särskilt många i publiken som sett den versionen av Trollflöjten, som vanligt handlade kommentarerna runt om mest om Bergmans version.

Nåja, vi går sångare för sångare så att säga:

Tamino – den stora överraskningen. Klas Hedlund var om jag förstått rätt ganska sent inhoppad i produktionen, men hela första akten var hans. Han kom in gasande på en moppe, och betedde sig verkligen som en dryg stekare. Han ägde och fyllde ut scenen vid varje tillfälle han var där. Sångarmässigt var det också bra.

De tre damerna – det här var riktigt häftiga tjejer, men de får nog akta sig för att bli anmälda för sexuella trakasserier. När de räddar Tamino klär de av honom in på bara boxershortsen och hoppar på honom, något han inte verkade lida av om man säger så. Jag gillade också deras entre i andra akten när de dyker upp från golvet i svarta läderrockar, lackstövlar och gruvhjälmar. De agerade och spelade ut på ett spektakulärt sätt, vilket mer än väl vägde upp att de inte var så väl balanserade vokalt alla gånger.

Papageno – (Espen Fegran) en riktigt charmig fågelkonstnär istället för fågelfångare. Det är svårt att gå fel med Papageno, och här är han så charmig och gullig som han ska vara, men kanske inte så exceptionell, förutom när han rev en bit av scenen och improviserade.

Nattens Drottning – Som nämnts så var det här en drottning inspirerad av Branagh, istället för att komma in på stridsvagn gjorde hon däremot entré i en båtklänning, som hon snabbt klättrade ut ur och sjöng sin inledande aria barfota och i nattlinne. Susanne Elmerk har gjort rollen runt om i Europa, och gjorde det prickfritt. Det var inte den bästa rolltolkning jag sett, hon var antagligen så koncentrerad på att sätta tonerna att det inte blev någon energi över för agerandet. Det var dock väldigt roligt att se hur hon verkligen tog i från tårna och använde hela kroppen när hon sjöng.

De tre gossarna/Ratpack – Idén med att omforma gossarna var bra, men funkade kanske inte med helheten. Det kändes som en bra idé, som man inte riktigt arbetat färdig med. Mycket intressant var dock att de sjöngs av två countertenorer och en mezzo-sopran, vilket gav dem en helt ny, mer mogen udd.

Monostatos – Magnus Kyhle gjorde en otroligt komisk Monostatos. Struttar omkring som en sydamerikansk diktator i sin turkosa uniform. Precis som Klas Hedlund verkade han trivas till fullo i sin roll och njuta av varje stund på scen, inklusive badandet i sjön.

Pamina – Eir Inderhaug var den klart lysande vokala stjärnan. Hennes kärleksaria är nog en av de vackraste tolkningar jag har hört. Hon gör entré på rullskridskor, vilt skjutandes mot  Monostatos och hans mannar. Pamina är också en riktigt emo-unge, svart hår och beredd att skada både sig själv och andra vid minsta motgång. Detta gjorde hennes självmordsförsök än bättre, eftersom det verkade så typiskt för en vilsen tonåring. Det ska också sägas att man hade kastat om sångnumren, så hon gick direkt från Tamino till att försöka ta livet av sig. Det gjorde att trion hamnade i ett litet märkligt läge, precis innan de går igenom prövningarna tillsammans. Men själva sekvensen Tamino-Självmord fungerade väldigt bra.

Sarastro – Jag gillar den lite nyare stilen med en yngre Sarastro, här har han rejäla dreadlocks och kostym. Röstmässigt hade Michael Schmidberger det jobbigt i första akten, men arbetade upp sig i andra. Han var inte heller någon vidare skådespelare. Han befann sig en hel del uppe på scentaket, som den sektledare han var, utan direkt kontakt med de andra karaktärerna. Hans aria i andra akten till Pamina kändes väldigt annorlunda när det var så stort avstånd mellan dem, det blev inte den innerliga och vackra scen det brukar vara, vilket kändes mycket oväntat.

De två prästerna – fungerade inte särskilt bra, den ene var faktiskt en så usel skådespelare att det bara blev fjantigt det han tog sig till. Deras bästa del var när de kom in i full skyddsmundering, med brinnande hjälmar, och satte igång prövningarna.

Papagena – precis som Papageno var det inget särskilt. Även om hon var ganska rolig som den gamla gumman. Det klickade inte riktigt i deras slutduett.

Andra saker: Som nämnts var sångnumrena omkastade i andra akten. Det fungerade väldigt bra för Pamina, men inte riktigt för andra delar. Framförallt slutet blev lite tamt när det kom efter prövningarna, hade nog inte varit fel att slänga in Papageno och Pamina där de brukar vara, bara för att ge en liten andhämtning mellan de två scenerna.

Så måste jag bara försöka beskriva prövningarna. De fanns en öppen bit vatten mitt framför scenen. Här tände prästerna på så att det brann på vattnet, sen gick Tamino och Pamina ner. Då tänkte man ”jaha, det var ju häftig” men då exploderade hela kalkbrottet med fyrverkerier och stora eldbollar från alla håll och kanter. Samma sak när de gick igenom vattnet, det blev fontäner och fyrverkerier som man inte sett maken till. (sen ska sägas att vattnet användes rejält, jag har nog aldrig sett så mycket badande i någon tolkning, Papageno försökte också dränka sig istället att hänga sig).

Ja, slutligen så ska jag säga att det här var arena-opera, på samma sätt som man talar om arena-rock.
4,9 av 5 dånande explosioner.

 

Trollflöjten, Metropolitan 1991

8 augusti 2009

Jag såg Trollflöjten i Dalhalla igår, och det var en underbar upplevelse. Jag har dock inte haft möjlighet, och nu är jag för trött, att skriva en riktig recension än. Istället så postar jag mina tankar om Met-uppsättningen jag såg senast.

Die Zauberflöte – Metropolitan 1991

Jag hade inte tänkt se ännu en version av Trollflöjten, men jag kunde inte låta bli. Det här är en mer traditionell version än matinéföreställningen Met gjorde 2006. Allt utspelar sig i ett sagoland/Egypten. Det är inte direkt några överraskningar, men allting är väldigt välgjort och tjusigt. Främst är det kostymerna som är väldigt bra. Det här är nog den tjusigaste Nattens Drottning som jag har sett, precis så ska hon se ut, det är verkligen den stjärneflammande drottningen som kommer. Sen att Sarastro mer påminner om en jedi och att Papagena är utklädd till en jawa innan hon får visa sig för Papageno, det blir bara lustigt. (Papagena låter som en jawa också, jag bara väntade att hon skulle utbrista utinni!) Uppsättningen har gjort en del saker jag verkligen gillade, främst att flytta andra aktens trio mellan Sarastro, Pamina och Tamino till alldeles i början, precis innan Tamino ska börja prövningarna. Detta är betydligt bättre än den totalt ologiska placeringen i original-librettot. Sen använder man golvluckorna på ett riktigt kul sätt några gånger. Saker jag inte var så förtjust i var att de verkligen valde att köra på med broderskapets misogyni, man behöver ju inte understryka att de är en hoper karlar med rädsla för kvinnor som sköter alltihopa.

 

Sångarmässigt kändes det lite som ett b-lag, eller snarare en blandning av sångare som får  pröva sina vingar och med några gamlingar. Det namn jag kände igen direkt i rollistan var Kurt Moll som Sarastro, vilket han gör ypperligt men utan något extra. Nattens Drottning svajade också en del, hon prickade sina höga toner, men vägen dit var inte alltid den bästa. Det som främst satte sig i minnet var Kathleen Battles Pamina. I första akten hade hon vissa problem i det lägre registret, men i andra akten var hon bedårande. Jag tror aldrig jag har sett en sådan arg/förtvivlad/gråtande Pamina i hennes stora aria. Även Papageno och Papagena är i topp, det är nog faktiskt den klart bästa Papagena jag har sett, tyvärr hittade jag inte namnet på dem. Här är det ju ändå inte sångarinsatserna man kommer ihåg, utan deras agerande mellan musiken.

 

Det blir 4 av 5 glada fågelfångare

 

Sen är det lite lustigt att Monostatos sjunger om att han inte får kärlek på grund av sin hudfärg, när man klart ser att det är en gammal gubbe med lite skokräm i ansiktet, detta medan Pamina är betydligt mörkare i hyn och hår.
Som slutpunkt så tycker jag att James Levine generellt har en tendens att hålla ett otroligt långsamt tempo, här var det nästan lite sömnvarning.

 

Inför Trollflöjten i Dalhalla

24 juli 2009

Vid Malena-konserten gick det inte att undgå att Dalhalla håller på och laddar för Trollflöjten. Håkan Ivarson, VD för Dalhalla, presenterade och gjorde också lite reklam för den innan konserten.

Positivt
De använder inte bara scenen. Papagenos hydda var redan uppbyggd vid ena scenen, beskrevs som en ateljé. De tre pojkarna kommer också att vara förvandlade till ett ”rat pack” och sitta på en balkong vid sidan och kommentera handlingen. Håkan Ivarson beskrev det som ”de där två gubbarna i mupparna som sitter och kommenterar hela tiden”. Det här tycker jag låter jätteintressant. De tre pojkarna är problematiska eftersom de så att säga hjälper båda sidor lite här och var, genom att  plocka ut dem så kan man nog göra riktigt spännande saker. Det här visar också på lite orginalitet och kreativitet från regissörens sida, jag hoppas det kommer att finnas mer sånt. På rollistan står det killnamn, jag vet inte om det betyder att de har fått tag på gossar som sjunger, då borde det ju vara ett brat pack, eller om de har transponerat om musiken för att passa mansröster.

Negativt
När man läser rollistan är det ju dessvärre inte några lysande stjärnor med. Det hade väl blivit för dyrt tyvärr. Den enda jag känner igen är Magnus Kyhle, som jag sett på Kungliga Operan några gånger, han spelar Monostatos.

Det ska iallafall bli spännande och se vad som händer. Hoppas bara att det inte öser ner regn, med tanke på att de inte håller sig under scentaket.

 

Trollflöjten (Metropolitan 2006)

3 maj 2009

Så, jag har just sett färdigt Met-versionen av Trollflöjten via deras metplayer. Trollflöjten är en av 20 föreställningar som finns i HD-kvalitet och det var strålande bild och ljud, eller iallafall så bra man kan få via min laptop.

Själva uppsättningen var märkligt. Scenografin är riktigt häftig, det närmaste man kan förklara den är nog som att vara vilse i ett tv-spel. Med hjälp av dockor arbetar man lika mycket med höjden som de andra riktningarna på scenen, vilket gör det till ett verkligt sagospel. Templet påminner dock mest om ett schackspel på LSD, inte helt lyckat kanske. Kostymerna för solokaraktärerna, förutom Sarastro och prästerna, är dock väldigt lyckade. Nattens drottning har stora vingar som konstant fladdrar kring henne, dessväre lyckas inte Erika Miklosa riktigt synas själv. Hon sjunger bra, men blir stel och ganska platt i övrigt. Även René Papes Sarastro känns hindrad av hans stela kostym och smink, han är dessutom en riktig buttergök som man nog inte ser le en enda gång genom hela föreställningen.

Sångmässigt är det bra insatser överlag, möjligen är det Ying Huangs Pamina som är lite blek, vilket dock snarare beror på smärre problem med diktionen än att rösten inte är tillräckligt bra. Nathan Gunns Papageno är riktigt strålande, och de har lyckats med en av de bästa ”gamla gummorna” jag har sett när Papagena är utklädd. Dessvärre har de när hon så att säga avslöjar sig klätt henne i kläder som mest får mig att tänka på en 50-årig gumma än en ung och glad flicka.

Den här uppsättningen är också en förkortad version på engelska. De flesta stycken tycks bara ha så att säga en vers och refräng, sen går man vidare. Sen lyckad de också klippa bort mina favoritstycken helt och hållet, varken Paminas självmordsförsök eller de två väktarnas förklaring om prövningarna finns med. Personligen tycker jag det är märkligt att Pamina sjunger om att ta livet av sig, och sen dyker hon plötsligt upp som om ingenting har hänt och hänger med i prövningarna. Handlingen har också förtydligast i och med att texten har ändrats i översättningen. Överlag är det nog en väldigt barnvänlig uppsättning, det skulle nog inte vara fel att ha det som ”första” opera för någon.

Slutresultatet blir 3.7 av 5 dansande björnar

 

Missa inte!

3 maj 2009

Uppenbarligen har Met ett erbjudande om att man kan få deras metplayer gratis 1-3 maj. På metplayer finns upp till 60 hellängdsoperor, så med tanke på hur lite tid det är kvar gäller det att välja vad man vill se. Åhhhh, om jag hade vetat det här redan igår.

Mer information klicka här

Jag kommer nog bara att ha tid att se en opera, eftersom jag bara har imorgon kväll på mig, måste välja mellan HD-versionerna av Trollflöjten eller Thais, eller Figaros bröllop. Svårt beslut.

Trollflöjten (Kenneth Branagh)

17 april 2009

Så äntligen är det väl dags att jag försöker skriva ihop en recension på Kenneth Branaghs filmversion av Trollflöjten, har just suttit och sett den med min mamma.

Det här är en version som behöver lite tid att sjunka in, jag kommer ihåg att jag var konfunderad när jag såg den första gången, jag var helt enkelt tvungen att se den en gång till på bio innan jag riktigt uppskattade den. Det avviker så starkt från alla andra uppsättningar, något som också förstärks av Stephen Frys översättning av librettot. Om Bergman tog sig försköt en del texter åt ett viss håll så har Branagh gjort radikala omtolkningar. Efter att ha sett den flera gånger uppskattar jag den dock, just för att den visar på en möjlig annorlunda tolkning och hur man kan vrida och vända på operan. Det här är ju inte något som skulle varit möjligt om man behållit orginaltexten på tyska. Det ska väl också sägas att jag har lite svårt för att höra Trollflöjten på engelska, men det får man stå ut med.

Det som jag tycker är den främsta skillnaden mot alla andra uppsättningar är hur Taminos och Paminas kärlekshistoria verkligen hamnar i bakgrunden. Man ser egentligen inte så mycket av deras kamp, de prövningar de går igenom gör de för att världen helt enkelt ska bli en bättre plats, inte för att de själva ska bli mer upplysta. När Tamino och Pamina hamnar i bakgrunden så blir det istället Sarastro som blir viktigare än någonsin. Här är han inte den allvetande och vise ledaren, tvärtom tycker jag det är ganska klart att han har gjort en hel del misstag som har lett till det krig som operan utspelar sig i. Sarastro är dock vis nog att kunna förstå att han kan inte reda upp det här, han är för insyltad, utan det behövs andra, yngre förmågor. Sarastros mänsklighet visar sig också i slutet när han försöker att rädda Nattens drottning, men misslyckas. Överlag så är blickarna och gesterna mellan Nattens drottning och Sarastro väääääldigt intressanta, och intensiva. Ja, Branagh följer Bergman i spåren och låter Sarastro vara Paminas far.

Regi och scenografi är intressanta, inte alltid helt lyckade, jag är bland annat inte så förtjust i en del av klippen när Nattens drottning sjunger, å andra sidan är till exempel ouvertyren ett rent mästerverk. Det verkar ändå som att Branagh inte riktigt har vågat lita på att musiken är stark nog i sig själv, utan att det hela tiden måste hända någonting.

Musikalist är det strålande sångarinsatser. Främst, naturligtvis, från Rene Pape, men även Lyubov Petrova som Nattens drottning är utmärkt, kanske att hon har ett lite för snabbt tempo ibland. Bland övriga sångare kan nämnas att Tamino görs av Joseph Kaiser, som för tillfället är med i Jenufa vid Bayerisher Staatsoper (när jag läste recensionen visste jag att jag kände igen namnet, men det var först ikväll som jag kom ihåg att han också är Tamino.

Överlag så har jag ingenting emot att ge den här uppsättningen:

5/5 mystiska frimurare