Veckans Föreställning

12 juni 2010

Om man inte orkar lyssna på vuvuzelas hela kvällen så kan jag tipsa om Veckans föreställning. Ikväll kl. 20 på SVT2, det är en konsert från Baden-Baden med Anna Netrebko, Ramon Vargas, Elin Garanca och Ludovic Tezier. Mer info finns på svt.se. Jag har själv inte bestämt mig om det blir opera eller fotboll ikväll, det kanske blir en kombination beroende på hur matchen England-USA utvecklar sig. Anna Netrebko är jag inte jätteintresserad av att höra, men däremot ser jag fram emot Elin Garanca.

 

Veckans föreställning

25 februari 2010

Förra året gick Svt loss med månadens föreställning, som gav möjlighet till en hel del trevliga lördagkvällar. Nu höjer de insatsen ytterligare och börjar med Veckans föreställning istället. Det är en blandning av opera, ballet, teater och konserter. För den som är mest intresserad av opera, som jag, är det de två första av vårens föreställningar som är mest intressanta. 6 mars visas Richard Strauss Rosenkavaljeren, med Renee Fleming, Jonas Kaufman och Diana Damrau. Inte så dåliga sångare precis, det är en inspelning från Baden.Veckan efter, den 13 mars, så är det konsert med Renee Fleming, från St. Petersburg. Det går nog att räkna med att den blir extravagant. På hemsidan för veckans föreställning utlovas Mozart, Puccini och John Adams i framtiden, men som sagt ingenting om när det blir av. Mer information kan läsas här

Falstaff på tv

26 december 2009

Lite sent, men jag upptäckte det inte själv förrän tidigare än idag. Svt visar Falstaff från Kungliga Operan som månadens föreställning, det vill säga ikväll kl. 21.05.

Falstaff är Verdis sista opera, och den är också ovanlig i att det är en komedi. Verdi skrev bara totalt två komedier. Jag misstänker dessvärre att jag inte kommer att ha möjlighet at se den, familjemiddag och då måste man kompromissa om fjärrkontrollen.

 

Dido och Aeneas

11 oktober 2009

Dido och Aeneas är en kammaropera av Henry Purcell, och kanske ansedd som en av de främsta barockoperorna. Den är baserad på avsnittet av Aeneiden där Aenas kommer till Karthago, blir kär i drottning Dido, lämnar henne och då begår hon självmord.  Absolut mest känd är avslutningsarian ”Dido’s lament”, Didos klagan. Jag har ju tidigare nämnt att jag tycker att barockoperor tenderar att bli långrandiga, men här när det bara är frågan om ca en timmes speltid totalt så flyter handlingen på hela tiden och man blir inte uttråkad. Det är vackert, det är smäktande och i slutet kommer det tårar i ögonen när Dido dör och hennes kropp tas om hand av hennes kammarjungfrur (go handmaidens!).

Om Svt hade varit lite vettiga hade det gett mer information om vad det egentligen var för uppsättning och vilka sångarna var, men dessvärre hittar jag inte den informationen, och jag hann inte anteckna under eftertexterna. Dido känner man lätt igen, det är Malena Ernman, men jag kan berätta vilka de andra var. Jag skulle dock vilja framhålla Belinda, faktiskt är det så att det känns som att hon har mer att sjunga, fram tills dess det är dags för Dido att dö.

Uppsättningen är traditionellt barock för huvudkaraktärerna, men runt om dem springer små skolflickor omkring. Det är antagligen inspirerat av att operan från början framfördes på en flickskola. Det är också flickorna som står för dansen i balettpartierna, och det är verkligen gulligt. Jag uppfattar hela alltet som att det är flickorna som berättar historien mellan varandra. Man kan tänka sig hur de ligger i mörkret på sin internatskola och viskar fram en otrolig kärlekshistoria, komplett med onda häxor och allt. Häxorna kan jag säga är de karaktärer som jag inte riktigt förstår hur de ska tolkas, de finns någonstans mellan hovet i Karthago och flickskolan, vilket kanske är möjligt om man tänker att det är flickorna som skapar berättelsen.

Uppsättningen är genomgående vacker, och musiken är njutbar rakt igenom.

Det blir 4 av 5 fallna rosenblad

 

Händels Semele på tv på lördag

26 augusti 2009

Operan, eller snarare oratoriet som växte till sig, Semele av Händel kommer att sändas som månadens föreställning på SVT nu på lördag, start kl. 21.30. Det är en inspelning från Zürich-operan, med Cecilia Bartoli. Det är första gången som Bartoli sjunger opera på engelska.

Här är ett smakprov

Semele, som bygger på en grekisk myt om hur Zeus förför kungadottern Semele (som sen blir mamma till vinguden Dionysos, innehåller också en av Händel’s vackraste arior.

Where’er you walk

(kunde tyvärr inte hitta ett klipp med Bryn Terfel, han har sjungit in den på hans Händel-skiva)

 

Askungen (Kungliga Operan 2009)

31 maj 2009

Äntligen har jag då fått se Askungen från Kungliga Operan. Det var tv-sändningen av den livesändning som gjordes i början av mars. Jag satt verkligen och njöt i två timmar. Det är lätt och underbar Rossini-opera, allt bara flyter på och recitativen är verkligen minimala, istället bjuds vi på riktiga koloraturfyrverkerier. Handlingen är lite annorlunda från den klassiska versionen, här är det ingen ond styvmor utan istället en elak styvfar och den goda fen har fått basröst och skägg. Inga glasskor är inblandande heller, utan istället är det ett armband som prinsen ger sig ut på jakt efter.

Hela uppsättningen har en underbar scenografi och regi. Allt är flyttat i en modern tid, och det är inga problem för sångarna att stå och göra klassiska discorörelser och danser (inklusive en del rörelser från La Voix) i takt med Rossinis noter. En av de roligaste scenerna är när prinsen och hans vänd Dandini, som är utklädd till prins, står och pratar i hemlighet med varandra – vid ett mixerbord samtidigt som de dj:ar. Kostymerna är också strålande, prinsen bär exempelvis en stor likhet med en viss Ockelbo-son när han försöker springa runt och vara inkognito i jakt på sin maka.

Sångar- (och skådespelar)-mässigt är det Malena Ernmans Askungen, Daniel Behles prins, Aris Argiris Dandini och Lennart Forséns Alidoro (”fen”) som sticker ut rejält. Kanske är det faktiskt så att det är Lennart Forsén och Aris Argiris som är de riktigt höjdpunkterna under föreställningen. De ser ut att stortrivas i sina roller, och särskilt Forsén som till stora delar har en tyst roll och springer runt och bara njuter samtidigt som han har en direkt kontakt med publiken. Lite svagare är Bruno Patrico, den elake styvfadern. Han får ändå en chans att glänsa när han lite oväntat får ett litet sammanbrott och börjar sjunga ”Volare” i skön allsång med publiken. Katarina Leoson och Karin Ingebäck som det två styvsystrarna gör en stabil insats. Inget spektakulärt, men inte heller dåligt på något sätt.

Slutligen kan sägas att det här var en höjdaruppsättning så jag ger den lätt
5/5 försvunna glasskor