blir nästan lite knäsvag

18 september 2010

Senaste nyhetsbrevet från Metropolitan damp ner i inkorgen häromdagen, med en del promo-bilder från deras nya Ring. Wowowowow, säger jag bara.

Nog är det lite svårt att känna igen Bryn Terfel och Deborah Voigt som Wotan och Brünnhilde. Äntligen är det kanske dags för en häftig fantasyinspirerad uppsättning.

Inte långt kvar nu till den 9 oktober, då kommer jag att vara bänkad för digivisningen.

 

Annonser

Siegfried, Valencia 2008

3 februari 2010

Så, som jag sa i min förra post hade jag turen att ramla på en uppsättning från Valencia när jag var i Tyskland i veckan. Jag ska genast säga att det var en lite märklig upplevelse eftersom jag i stort sett var tvungen att se den utan ljud. Jag hade nämligen två rumskamrater som ville sova, och en av dem hade förklarat att hon inte gillade att höra kvinnliga operasångare (ett visst problem i slutscenen om man säger så).

I stort sett var det alltså en visuell upplevelse, men den var mäktig. Det verkar som om hela uppsättningen bygger på ringen som nyckel till genetik/DNA. Mime springer också omkring i något som mest liknar ett labb, men i övrigt fick jag inte något grepp om den djupare meningen, något som jag tror man behöver se en komplett ringcykel för att förstå. Siegfried själv står i skarp kontrast till det dock, han är snarare en urhjälte direkt från grottan, han gav mig starka associationer till Conan Barbaren i hela hans klädsel och kroppsspråk.

Hela uppsättningen är den mest tredimensionella uppsättning jag någonsin sett på en operascen. Med hjälp av kranar och bildskärmar gjordes scenen otroligt mycket större, och allt ägde också rum på flera plan. Det var inte tal om att bara stå på scengolvet och sjunga. Allra häftigast blir det ändå i inledningen av tredje akten, när Vandraren/Wotan kallar upp Erda. Detta visas genom en otrolig flygfärd över ett bergslandskap.

Jag tror det är bättre att visa än att försöka förklara.

Även fortsättningen av Vandrarens och Erdas samtal är magnifik, de flyttas ut i världsplanet och man inser att det verkligen är gudar och universum som står på spel, inte bara vår lilla jord. Otroligt häftigt.

Jag är sugen på att se resten av uppsättningen. Det är den klart modernaste och häftigaste variant som jag har sett, och visar hur man göra en riktigt häpnadsväckande uppsättning.

Vad gäller sångarna måste jag ju säga att det inte vore rättvist att bedöma dem, med tanke på hur lite jag egentligen hörde dem, men Lance Ryan var en strålande Siegfried, iallafall sett till hans utstrålning på scenen.

Det blir 5/5 skäggiga barbarer för det visuella, men som sagt jag kan inte ge något riktigt utlåtande på hur uppsättningen var musikaliskt.

Vilken comback

13 juli 2009

bloggaren mostly opera har varit borta ett tag, men återkommit med besked.

Vad sägs bara om detta underbara klipp som jämför 11 Wotan i ”Wer meines Speeres Spitze fürchtet”

Min favorit: John Tomlinson, för mig är han den Wotan som alla andra mäter sig med.
Övriga: Jag gillade en Theo Adams som sjungit på 60-talet. René Pape kommer nog att bli underbar, men här saknade han lite ”hmfp” bakom slutet. Det får mig ju ändå att börja gråta över att inte kunna åka till Milano nästa år.

De som saknas: Bryn Terfel. Jag är ett Bryn-fan, men jag håller med dem som säger att Wotan är en för tung roll för honom. Jag var inte särskilt imponerad av hans insats i London, men jag tycker han gör avslutningen magnifikt. Sen är Terje Stensvold, som sjöng i Stockholm, en lysande Wotan. Det är synd att han verkar vara väldigt okänd utanför Skandinavien.

Oväntad hjälp av Wagner och Kufper

14 maj 2009

Igår var jag tvungen att göra en laserbehandling av ett öga, jag ska göra två till inom de närmsta veckorna. Laserbehandlingen är som att de blixtrar med en massa gröna blixtar i ögat som behandlas, samtidigt ska man försöka hålla blicken stadigt genom att sikta med det andra ögat. Jag klarade inte av att hålla det ögat öppet samtidigt som de blixtrade, så istället började jag blunda. För att ändå hålla blicken fäst vid något tänkte jag ut en punkt och en rak väg som ledde till den punkten. Detta tillsammans med att det blixtrade gröna blixtar gav mig plötsligt en inre bild av inledningen av Kupfers Bayreuth-uppsättning. Då blev det plötsligt mycket lättare att koncentrera blicken. En bieffekt var visserligen att jag gick och nynnade på fraser ur Rhendöttrarnas sånger hela resten av dagen.

Man kan ju drömma

17 mars 2009

Nu har lite mer detaljer om La Scalas uppsättning av Ringen blivit offentliga. Den kommer att göras 2010-2013, fullständiga cykler 2013.Den dirigeras Daniel Barenboim och regisseras av Guy Cassiers. Jag vet inte vad Cassiers har gjort tidigare, men Barenboim är ju i stort sett en garanti för en storslagen Ring.

Här kommer sångarna också:

Wotan – René Pape (jag tror inte jag behöver kommentera det vidare [face_drool] )
Brünnhilde – Nina Stemme (hon har gjort några Brünnhilde tidigare, men själv har jag bara hört henne som Sieglinde och Isolde, något som lockar till mer)
Sieglinde – Waltraud Meier (tidigare rykten sa att hon skulle göra Brünnhilde, men nu blir det Sieglinde istället. Jag har inte hört tillräckligt, men det verkar som hon är den mest populära Sieglinde i världen just nu)
Siegmund – Simon O’Neill (han sjöng Tamino i Salzburgsfestivalens uppsättning av Trollflöjten 2006, jag har den på DVD och trodde jag hade gjort en riktig recension på den, men jag har bara postat några korta intryck. Får åtgärda det snarast. Iallafall mitt intryck av O’Neill var att han var en bra sångare, men en ganska stel skådespelare)
Siegfried – Ian Storey (har aldrig hört talas om honom, så jag kan inte säga någonting).

Att se den här uppsättningen av Valkyrian, som inleder säsongen 2010-2011, vore riktigt häftigt. Någon som vill donera en flygbiljett till Milano och en biljett till La Scala? Alternativt Berlin, uppsättningen sker i samarbete med Berlin Staatsoper så den kommer väl dit också, inga datum färdiga än.

Som sagt drömma kan man ju, och tills vidare lyssna på det här youtube-klippet där René Pape sjunger ”Leb wohl….”

 

redo för helgen

16 oktober 2008

Så på lördag smäller det, dags äntligen för SVT att sända Stockholms-Ringen. Jag har lyckats få igång mina föräldrars DVD tillräckligt för att de ska kunna spela in Rhenguldet, och förhoppningsvis har jag också lyckats ställa in timern så att den spelar in BTS-reportaget på fredag. Jag har längtat efter det här ändå sen jag hörde ryktena om att SVT skulle spela in uppsättningen, och det måste ha varit när jag såg Ragnarök och det börjar ju bli ett tag sen. Det enda som är lite dåligt är väl SVT:s upplägg, att behöva vänta ända till 20 december tills det är dags för Ragnarök. Jag är inte heller så förtjust i trailern de har haft på SVT, den kan återfinnas på SVT play. Visst är det lite roligt med en ”typisk” valkyria som står och gastar på stan, men med tanke på hur långt den här uppsättningen ligger från ”gammaldags” Wagner och dessutom att ju valkyrietemat inte ens förekommer i Rhenguldet gör att jag tror att fler kan blir tveksamma, alternativt besvikna, när föreställningen väl drar igång. Jaja, jag är allt annat än besviken på att det äntligen är dags.

Det skulle ha varit roligt att läsa vad jag skrev om Rhenguldet när jag såg den, men tyvärr verkar jag inte ha skrivit några recensioner innan jag såg Siegfried. Märkligt att jag inte skrev något om Valkyrian, med tanke på att den fick mig att börja skriva cross-over fanfiction mellan Wagner och Star Wars.