Interaktiv opera

10 juni 2010

Zaide är en opera som Mozart inte hann skriva färdigt innan han dog, men nu sätts den upp i alla fall. Eftersom man inte vet hur Mozart hade planerat det hela så har det gjorts tre olika slut, och publiken får helt enkelt rösta i pausen om vilket slut de vill se. Undrar om det blir någon succé? Jag hittade notisen på SvD.

Annonser

Figaros Bröllop, Kungliga Operan 2010

29 mars 2010

Så hade då nyuppsättningen av Figaros bröllop premiär i Stockholm i förra veckan. Jag anser personligen att operan är en aning överskattad, det finns en hel del i den som var spännande och roligt för originalpubliken, men som jag dagens samhälle mest tycker är tråkigt, det är främst delarna med Marcellina och Bartolo som lätt bara blir tjatiga. Å andra sidan finns det ju en hel del helt bedårande musik i operan också. Här är i alla fall några recensioner av uppsättningen:

DN: ”en intelligent och lekfull uppsättning”
SvD: ”man lämnar salongen uppfylld och förundrad”
Expressen: klangbotten kunde ha varit allvarligare”

Överlag så hyllas sångarna, regin upplevs som stumfilmsaktig och en aning ojämn, och åsikterna går isär om hovkapellets insats.

Trollflöjten i Göteborg

1 december 2009

Göteborgsoperan har satt upp Trollflöjten, och de flesta recensionerna verkar vara mycket bra, även om sångarinsatserna verkar ha varit blandade. Jag gillade särskilt när DN skriver att det har lagt handlingen i en fantasy-värld där det går lättare att hantera de olika (ologiska) händelseutvecklingarna i operan. Det är precis vad jag har längtat efter. Trollflöjten ska vara sagolik, och kanske är det först nu när fantasy börjar bli riktigt rumsrent, efter diverse film- och boksucceer, som tiden är mogen för en sådan tolkning.

Här är några recensioner

Expressen: De 218 åren spelar ingen roll, det finns ingen antikverad känsla i den en dröm där alla figurer som dyker upp kan vara aspekter på Tamino
DN: Det är en oerhört underhållande föreställning. En triumf för orkestern, ensemblen och den tidigare endast musikalerfarne Rikard Bergqvist som också mycket fint har bearbetat texten och översatt den till svenska.
SvD: Denna Trollflöjt blir därför en överregisserad uppsättning som inte vågar andas ens när Mozart skrivit in pauser,
GP: det finns ett mod i Bergkvists vision och det sätt som han har genomfört den

Don Giovanni, Metropolitan 2000

4 september 2009

Jag tyckte att Don Giovanni var ett ganska självklart val, en så känd opera som jag inte sett, och med Bryn som Don Giovanni. Jag blev väldigt förtjust i operan. Jag gillar ju Mozart och jag tycker musiken flöt på betydligt lättare än i till exempel Figaros bröllop. Sen är det ju svårt att förstå om operan är en komedi eller ett drama, man förstår att regissören kan vrida och vända väldigt mycket för att vinkla åt endera hållet. Här är det, som vanligt kan jag nog säga med Met, en väldigt traditionell uppsättning. Allt utspelar sig verkligen på 1700-talet. Det är ändå storslaget, och vid varje scenbyte är det en total ombyggnad av scenen. Med tanke på att det rör sig om trädgårdar, palats och gatuscener är det riktigt imponerande.

Sångarna gör felfria prestationer, inte så mycket att säga om egentligen. Möjligen att till min förvåning är det faktiskt Bryn som jag tycker fungerar sämst i sin roll, på något sätt verkar han inte ha hittat in i rollen, vet inte om det ska skyllas på regissören eller om Bryn helt enkelt inte var riktigt färdigarbetad med rollen. Scenerna från Verbier nu nyligen visar en betydligt bättre Don Giovanni från hans sida, men det är ju också nästan 10 år efter den här uppsättningen. Jag blev också väldigt förtjust i Solveig Kringelborns Donna Elvira, både musikaliskt och karaktärsmässigt, så väl som Kringelborns tolkning av det hela. Donna Elvira är en riktigt fascinerande gestalt, vilket det tyvärr finns ganska ont om bland kvinnliga operaroller, jag är lite trött på trånande, vackra sopraner. Renee Flemings Donna Anna är ett typexempel på en sådan roll, visst hon sjunger vackert men karaktären är genomtråkig. Jag ska också nämna John Relyea som Masetto. Jag var imponerad av honom i I Puritani, och här gör han ännu en strålande tolkning i den något komiske Masetto.

Slutligen ska jag också säga att jag blev helt kär i Zerlinas klänningar, så underbara, lätta robes a la Anglaises. Vill ha!

 

Slutbetyget blir 4 av 5 vandrande statyer, i en opera jag nog definitivt håller med Mozart om att kalla för en komisk opera.

Trollflöjten (Metropolitan 2006)

3 maj 2009

Så, jag har just sett färdigt Met-versionen av Trollflöjten via deras metplayer. Trollflöjten är en av 20 föreställningar som finns i HD-kvalitet och det var strålande bild och ljud, eller iallafall så bra man kan få via min laptop.

Själva uppsättningen var märkligt. Scenografin är riktigt häftig, det närmaste man kan förklara den är nog som att vara vilse i ett tv-spel. Med hjälp av dockor arbetar man lika mycket med höjden som de andra riktningarna på scenen, vilket gör det till ett verkligt sagospel. Templet påminner dock mest om ett schackspel på LSD, inte helt lyckat kanske. Kostymerna för solokaraktärerna, förutom Sarastro och prästerna, är dock väldigt lyckade. Nattens drottning har stora vingar som konstant fladdrar kring henne, dessväre lyckas inte Erika Miklosa riktigt synas själv. Hon sjunger bra, men blir stel och ganska platt i övrigt. Även René Papes Sarastro känns hindrad av hans stela kostym och smink, han är dessutom en riktig buttergök som man nog inte ser le en enda gång genom hela föreställningen.

Sångmässigt är det bra insatser överlag, möjligen är det Ying Huangs Pamina som är lite blek, vilket dock snarare beror på smärre problem med diktionen än att rösten inte är tillräckligt bra. Nathan Gunns Papageno är riktigt strålande, och de har lyckats med en av de bästa ”gamla gummorna” jag har sett när Papagena är utklädd. Dessvärre har de när hon så att säga avslöjar sig klätt henne i kläder som mest får mig att tänka på en 50-årig gumma än en ung och glad flicka.

Den här uppsättningen är också en förkortad version på engelska. De flesta stycken tycks bara ha så att säga en vers och refräng, sen går man vidare. Sen lyckad de också klippa bort mina favoritstycken helt och hållet, varken Paminas självmordsförsök eller de två väktarnas förklaring om prövningarna finns med. Personligen tycker jag det är märkligt att Pamina sjunger om att ta livet av sig, och sen dyker hon plötsligt upp som om ingenting har hänt och hänger med i prövningarna. Handlingen har också förtydligast i och med att texten har ändrats i översättningen. Överlag är det nog en väldigt barnvänlig uppsättning, det skulle nog inte vara fel att ha det som ”första” opera för någon.

Slutresultatet blir 3.7 av 5 dansande björnar